Sida:Norska folksagor och huldre-sägner.djvu/84

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
62
SKARFVARNE FRÅN UDRÖST.

på fjällen rundt omkring, men hela stugan hade han full med hungriga barn. Och ändå var han alltid nöjd med huru Vår herre styrde det för honom. Det enda han oroade sig öfver var att han aldrig riktigt kunde få fred för sin granne; det var en rik man, som tyckte att han borde ha allting bättre an en sådan stackare som Isak, och derför ville han ha bort Isak, så att han kunde få den hamn, han hade utanför sin stuga.

En dag, då Isak var ute och fiskade ett par mil till hafs, föll det tjocka öfver honom, och rätt som det var, kom det upp en storm så våldsam, att han måste kasta all fisken öfver bord för att lätta båten och berga lifvet. Och ändå var det ingen lätt sak att hålla den flott, men han lirkade vackert fram sin farkost både mellan och öfver störtsjöarne, som voro färdiga att dra ned honom hvarje ögonblick. Då han hade seglat med sådan fart fem sex timmar, tänkte han, att han snart skulle träffa på land någonstädes. Men tiden led och stormen och tjockan blefvo värre och värre. Då började han ana, att han styrde till hafs eller att vinden hade vändt sig, och slutligen kunde han förstå, att det måste vara så, ty han seglade och seglade, men han nådde icke land. Rätt som det var, hörde han ett hemskt skrik framom förstäfven och han kunde inte tro annat än att det var hafstrollet, som sjöng hans likpsalm. Han bad till vår herre för hustru och barn, ty nu förstod han, att hans sista timme var kommen; bäst han satt och bad, fick han se skymten af någonting svart, men då han kom närmare, var det bara tre