Sida:Norska folksagor och huldre-sägner.djvu/99

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
75
OM JÄTTEN, SOM ICKE BAR HJERTAT PÅ SIG.

det led mot qvällen, kröp Askepilten åter under sängen. Så kom jätten. «Huuu! här luktar kristen man!» sade jätten, «Ja, för en liten stund sedan kom här en skata

flygande med ett menniskoben i näbben och släppte det ned genom skorstenen,» sade prinsessan; «jag skyndade mig nog att få det ut igen, men det är väl det, som det luktar af ändå.» Då jätten hörde det, sade han inte mera om det; men litet efter fick han se, att skåpet var behängdt med blomster och kransar rundtorn, och så sporde han, hvem sorn hade gjort det. Jo, det var prinsessan. «Hvad ska’ detta narri betyda?» sporde jätten. «Åh, jag har dig så kär, att jag måste göra det, efter jag vet, att ditt hjerta ligger der,» sade prinsessan. «Kan du vara så galen och tro sådant?» sade jätten. «Ja, jag måste väl tro det, när du säger mig det,» sade prinsessan. «Åh, du är en toka,» sade jätten; «der mitt hjerta är, dit kommer du aldrig!» — «Ja, men det vore ändå roligt att veta, hvar det finnes,» sade prinsessan. Ja, då kunde jätten inte tiga längre, han