100 JiORGES STOETING.: .
tes i väsentlig mån stortingets kontroll öfver regeringen, och det fick medel i händerna att äfven utom sitt eget område tvinga sin vilja fram på indirekta vägar1,, och genom, den lagstif 1 Detta skedde i synnerhet genom förslagets § 48 (32, .JO), som, i det hela en öfversättning ur K. F. (se Bil. I), dock i ett till utseendet obetydliga men i sina följder högst vigtigt afseende kan kallas en bearbetning. Ty den bestämde icke blott, att ett statsråd blefve ansvarigt, om. det underläte att protestera mot ett konungens beslut,, som vore stridande mot »Statsformen eller Eigets Love» (denna regeringsform eller rikets allmänna lag), utan tillfogade äfven: »eller fiiensynlig skadelig for Riget». I stället för att den svenska B. F., § 9, sådan den lydde före 1840-41 års riksdag, hänvisade uteslutande till § 106, kom sålunda den noxska: §:n att motsvara både §106 och § 107 (att statsrådets ledamöter icke iakttagit rikets sannskyldiga ny tia), hvilket blef af synnerlig vigt derför, att det sedan icke upptogs några §§ i grundlagen, motsvarande dessa begge, och icke heller i ansvarighetslagen gjordes tillbörlig skilnad i straffbestämmelserna för de respektiva brotten. För en uteblifven protest mot ett beslut, som af stortingets majoritet och den deraf till en väsentlig del beroende riksrätten kunde uppfattas som »skadelig for Kiget», kunde derför ett statsråd icke blott dömas sitt embete förlustig och ovärdig att i rikets tjenst nyttjas, utan ock åläggas ansenliga böter. Detta damoklessvärd öfver de norska statsrådens hufvuden torde i sin mån bidraga att förklara en och annan företeelse i Norges offentliga lif.
Det har nyligen af en stor auktoritet blifvit sagdt, att man äfven i ett annat afseende skulle hafva skärpt kontrollen öfver regeringen ytterligare, än det adler-falsenska utkastet föreskref. »Det juridiske Fakultet» säger nämligen i sitt betänkande om konungens veto (sid. 92, not. 1), att bevillningsrätten icke var stortinget medgifven i utkastet, utom i fråga om subsidier till hären samt löner och pensioner, och att konungen för öfrigt hade fri myndighet öfver bevillningen »kun med Eegnskabspligt». Men detta beror på ett missförstånd. Jag har ofvan visat, att § 78 i A. F. är i det hela i återgifven efter Const. of United States, art. I, sect. VIII, och att detta sär| skildt gäller om momenten a och d (sid. 89 och Bil. II). Men nu innehåller ' icke heller den amerikanska unionslagen, lika litet som andra amerikanska konstitutioner, ett ord om kongressens bevillningsrätt, och detta helt enkelt derför, att denna ansågs sjelfklart ingå som ett gifvet led i beskattningsrätten. Så mycket mindre kan då denna uraktlåtenhet i utkastets § 78 tolkas som ett uppgifvande af bevillningsrätten, som dess § 211 föreskref, 1 att regeringen borde vid hvarje riksförsamlings början framlägga en budget , för följande två år tillika med en beräkning öfver medlen, och att »OdelsThinget tager disse Beregninger i Overveielse og gj0r derefter LagmandsThinget Forslag til de'forn0dne Skattelove», och likaledes § 210: »Tiluforudseelige Udgifter bevilger hver Eigsforsamling en vis bestemmende Sum, for hvis Anvondelse der ikke paaligger Ministeren noget detailleret Regn-
