Sida:Norska grunnlagen och dess källor.djvu/137

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har inte korrekturlästs

GRUNDLAGEN AF DEN 17 MAJ. 137

ning, underhandling och dagtingan, och det skydd, det gifver åt samhällets minoriteter derigenom, att dessa åtminstone alltid måste höras, för att icke tala om att representationen dessutom kan vara så- organiserad, att de äfven i dess sammansättning hafva en garanti för att kunna göra sin mening tillbörligt gällande. Men dessa tvåkammarsystemets företräden låta sig lättare kännas i det politiska lifvet än teoretiskt begripas, hvadan de rena teoretikerne också gemenligen varitdettasystemsmotståndare. Då det således hufvudsakligen är en erfarenhetens gyllene visdomsregel, har det sällan vunnit insteg och aldrig några allmännare sympatier hos folk, som ingen politisk erfarenhet ega. Om det nämligen ligger någon sanning i den satsen, att man ingenting annat lär af historien än det, att man ingenting lär, så måste det vara den, att det ena folket har svårt att tillgodogöra sig det andras erfarenhet. Härtill kommer, att en kammarsystemet onekligen eger några afgjorda företräden, och dessa så påtagliga, att de kunna af hvarje menniska begripas. Just detta, att majoriteten alltid kan drifva sin vilja fram obetingadt, innebär en borgen, både att nian kominer till ett resultat och att man när det med snabbhet. Systemet blir så till vida billigare och kan derför alltid påräkna sympatier hos den stora majoritet af en nation - eller åtminstone af en ung nation - som mäter statsinstitutioners förträfflighet efter priskuranter.

Slutligen hade riksförsamlingen antagit tvåkammarsystemet i en form, som endast tillgodogjorde sig den ena sidan af dess företräden. Af fruktan för att skapa en aristokrati eller kanske rättare för att undanrödja den stora mängdens farhågor i detta afseende, upptog man tvåkammarsystemet i den gammalamerikanska formen och kom så från Scylla på Charybdis. Ty härigenom återstod endast den noggrannare utredningen, tidsutdrägten jemte ett slags minoritetsskydd eller minorttetsvälde, som måste blifva så mycket mera förhatligt, som det var tillfälligt. Då lagtinget sålunda på sätt och vis blef ett stortingets utskott, kunde man med skäl fråga: hvarför skola alla frågor passera just detta utskott, som är det mest tungfotade af alla och dessutom kan begrafva en fråga i sina protokoll? Är det då icke bättre, att hvarje sak. eller hvarje grupp af samhöriga ärenden får en sakkunnig utredning af en särskildt för det fac-