152
NORGES GRUNDLAG.
För öfrigt inryckte stortinget på eget initiativ några bestämmelser i grundlagen, som hade till ändamål att skydda Norge som ett sjelfständigt Tike möt ingrepp från svensk sida eller obehörig sammanblandning af de förenade rikenas angelägenheter. Sålunda stadgades, att Norge endast skulle, svara för sin egen statsskuld, att den norska statskassan endast skulle användas till Norges tarf, att norskt språk skulle användas i norska lagar och norska expeditioner och af tronföljaren inhemtas, att Norge skulle hafva egen bank, mynt- och penningväsen samt egen handelsfiagga.
Hit hör också det lilla tillägget till reglerna för rösträtten, hvilket, efter hvad man sagt, skulle antingen blott vara en redaktionsförändring, orsakad deraf, att grundlagen blifvit öfversedd *, eller ock sta i uttrycklig strid med stortingets förut den 24 oktober fattade beslut att endast vidtaga sådana förändringar i författningen, som blefvo nödvändiga i följd af föreningen med Sverige \ Detta tillägg »opholde sig der» i § 50 är dock utan tvifvel, äfven det, en sådan af föreningen förorsakad bestämmelse, ty hvarför skulle man annars hafva vidtagit denna enda förändring i reglerna för stortingets organisation, hvars behöfiighct, om man bortser från Sverige, är omöjlig att fatta, och hvartill erfarenheten i alla .händelser icke ännu kunnat gifva anledning? Momentet afsåg utan tvifvel att förhindra, att norsk medborgare, som flyttade till Sverige och blef svensk till sinnelag och seder, skulle kunna fortfarande utöfva något inflytande som aktiv borgare i sitt fädernesland3. Det
1 Bydin, a. st. sid. 205.
2 AscheJioug a. st. I, sid. 27. Samma uppfattning, att stortinget skulle gjort Jdorskjellige Afvigelser» från beslutet af 21 oktober, kommer till orda i Det juridiske Fakultets Betsenkning, sid, 61, men är icke riktig. Ty atom blotta redaktionsförändringar bar icke stortinget vidtagit någon förändring i grundlagen, som icke stod i direkt sammanhang med unionsfrågan, deraf betingades eller stadgades som ett värn mot STerige. Parentesen i § 17 yar nämligen blott ett förtydligande tillägg utan reelt innehåll.
3 Det synes mig till och med sannolikt, att momentet har en personlig syftning på öfverste J. H. v. Holst att tacka för sin tillvaro, ty i honom hade man ett allmänt kändt bevis, att det giek lätt nog för en norrman att blifva svensk.
