Sida:Norska grunnlagen och dess källor.djvu/38

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har inte korrekturlästs

m

NORGES STORTING.

emellertid en gång blifvit försökt, ehuru blott för en kort tid. Den bataviska republikens författning af 1798 stadgade nämligen, att nationalrepresentationen, som sjelf förnyades till en tredjedel hvarje år, skulle årligen ur sin egen midt välja 30 medlemmar till att bilda en öfre kammare.

Olyckligtvis siog idéen an på det norska utkastets författare, och de upptogo således ett system, som amerikanerne och holländarne, ledda af erfarenheten, på. goda grunder förkastat. Lagmanstinget - så kallades första kammaren - skulle således enligt utkastets 98:e § väljas af amtens och Btädernas deputerade ur deras egen midt, så snart riksförsamlingen blifvit öpnad. Antalet af lagmanstingets medlemmar sattes efter amerikanskt mönster1 mycket lågt och fördelades efter samma förebild med ett visst antal på ett fåtal större distrikt, så att af lagmanstingets 19 valda medlemmar skulle 6 väljas från Akershus' stift, 5 från Trondhjems och 4 från hvartdera af Kristiansands och Bergens stift. Besynnerligt nog fann man i denna församling plats för en sjelfskrifven ledamot, nämligen »General-Prooureuren», § 101, ett stadgande, som förmodligen har sin föranledning, om icke sin förklaring, i den amerikanska konstitutionens bestämmelse, att unionens vice president skulle vara sjelfskrifven president i senaten, hvilket bud i sin ordning var en efterbildning af lordkanslerens sjelfskrifna talmansbefattning i Englands öfverhus.

Oaktadt detta valsätt gaf man dock så till vida lagmanstinget en mera sjelfständig och af dagens opinion mera oberoende ställning, som man gjorde valperioden för dess medlemmar längre än för odelstinget, nämligen 6 år för de förre och endast 2 för de senare. Lika som dessa tidsgränser, så voro ock reglerna för lagmanstingets förnyande till punkt och pricka lånade ur Förenta staternas konstitution. Dess medlemmar skulle nämligen delas i tre klasser, som borde afgå successive hvart annat år. En följd af valsättet var det stadgandet, att de städer eller amt, som hade representanter i lagmanstinget, skulle under deras funktionstid välja lika många representanter mindre, § 100.

1 Förenta staternas senat hade således till en börja» endast 26 senatorer, Delaware 9, Connecticut 12, New-Hampshire IS, Maryland IS, Virginia och New-York 21 och Massachusetts 40.