62 NORGES STORTING.
Då författaren bestämde, att dessa representanter skulle samlas på en kammare, gjorde han en så till vida särskildt märklig afvikelse från det adler-falsenska utkastet, som Kristian Fredrik i sina anmärkningar förklarat: »Jeg haelder meget til Falsens Deeliug af Rigsforsamlingcn i tvende Thing. Der opstaaer saaledes mere Sikkerhed for Lovenes Droftning». Det synes af ordalagen, att prinsen ej varit alldeles säker i sin mening om tvåkammarsystemets företräde, och det äT derför möjligt, att Bergh lyckats omstämma honom för Treschows åsigt.
Allra mest afvek förslaget från sina förebilder i reglerna för den lagstiftande maktens delning. Vi hafva sett, att Adler och Falsen hänvisat hela lagstiftningen, beskattningen inbegripen, till behandling i riksförsamlingens begge afdelningar och gifvit konungen ett suspensivt veto, sträckande sig öfver tre s. k. lagar, mot alla sådana beslut, och att Treschow tilllämpat samma regler på sin enkammarriksdag. Bergh gjorde deremot en skilnad mellan olika slag af lagar och gaf vetot olika kraft, allt efter som det kom till användning vid den ena eller andra gruppen. Lagar rörande skatter och penningväsendet kunde konungen neka sanktion två gånger under samma riksmöte, men icke den tredje. Givillagar (»angaaende Borgerret, Eiendom, Borgernes indbyrdes Forhold, Underviisningsfaget og Trykkefriheden») kunde konungen i tvÅpå hvarandra följande riksdagar neka att sanktionera, men icke vidare, om närmast följande riksförsamling förnyade samma beslut. Mot kriminallagar egde han absolut veto, så länge rikets högsta domstol afstyrkte dem. Om ekonomiska lagar (»angaaende Flan,del, S0efart, Politie, Post og Veivassen») gälde samma regler som för civillag, men rörande dessa ärenden kunde konungen ock efter sitt råds betänkande utfärda provisoriska förordningar, hvilka riksdagen i sin ordning kunde genom högst två på hvarandra följande riksdagsbeslut under två olika möten tvinga konungen att återkalla.
Slutligen bör märkas, att riksdagen skulle ega rätt att åtala konungens råd inför rikets högsta domstol.
Det framgår af Kristian EVedriks anteckningar öfver konstitutionskomiteens grundlagsförslag, att Sverdrup haft det
