Nikifor råkade nu visserligen bland den i Åbo förlagda ryska militären på nog många judar, men judarne spela i Finland icke samma roll som i Ryssland och Polen. Kommissionärer äro de äfven här för allehanda saker, men de förmå icke att, såsom der, ”göra allt för pengar”. Judarne kunde icke hjelpa Nikifor, de kunde icke skaffa honom något pass, men sin tystnad läto de honom betala dyrt nog. Ett pass trodde imellertid den gode ynglingen sig ovilkorligen behöfva för att slippa öfver till Sverige. Förtviflad irrade han omkring på gamla Åbos breda gator, väckande uppmärksamhet allestädes genom sitt fremmande språk, sin dyrbara pels, sitt ängsliga sätt att vara och sina stora penningesedlar.
Saltstöldshistorien var just då ”en vogue” äfven i Åbo och det beställsamma sqvallret sammanställde snart, äfven här, denna historia med ”det mystiska paret”.
Stackars Nikifor. Han ilade åter till sina judiska gynnare. Då rådde honom en af dessa att vända sig direkt till stadens polismästare och bjuda honom en större summa, t. ex. tiotusen rubel, för erhållandet af ett pass till Sverige. Rådet föll den i ryska idéer uppfostrade ynglingen på läppen och han begaf sig af till den fruktade tjenstemannen. Hvad som försiggick mellan denne och den passlöse främlingen, känna vi icke, men hvad vi veta är, att Nikifor, efter en stund, blek och förstörd, förtviflad störtade ut ur polismästarens boning — och att en poliskonstapel i all tysthet följde honom hem till hotelet.
Tungt som fyra millioner lispund salt hvilade ödet öfver Nikifor.
Om några timmar, tack vare alla de af Nikifor gjorda bemödanden, talade hela Aurastaden blott om ”det mystiska paret” och de goda åboboerna skakade tillika betänksamt på hufvudet med anledning af den stora saltstölden.
Det var redan qväll då Nikifor kom hem i ett beklagansvärdt tillstånd.
Hvad hade Nadeschda gjort under tiden?
