Ryssarne — militären undantagen — idel köpmän och deras så kallade bokhållare — äro ganska talrika. De äro i allmänhet mycket mera finnar än ryssar — åtminstone till sina politiska tänkesätt. De ”gamla, goda svenska lagarne”, som ju äfven gälla i Finland, förläna dem ett bättre skydd till person och egendom än Rysslands ”Svod sakonoff” (lagsamling) kan göra. Hvad bildningsgraden vidkommer kan denna grupp räcka handen åt finnarne, ja den står i några afseenden till och med djupt under denna senare. Ryssarne i Wiborg ha nämligen inga skolor för sin ”församling”.
Det är denna brokiga tafla af fyra nationaliteters sammanlefnad som gör Wiborg till en verkligen intressant ort i etnografiskt hänseende. Man saknar icke anledning att tro sig vara i en ”förstad” till S:t Petersburg, detta östra Europas Babylon.
Föröfrigt kunna vi säga till Wiborgs beröm att sedligheten i allmänhet står högre än i många andra städer af samma rang, att dryckenskapslasten — med undantag af de ryska soldaterna — räknar få anhängare samt att det offentliga lifvit öfver hufvud taget utmärker sig genom anständighet och en viss behaglighet, härflytande från någorlunda jemnt fördelade förmögenhetsvilkor, hvilket dock icke utesluter tillvaron af åtskilliga ”millionärer” i den lilla, goda staden.
III. Från Ladogas strand.
1.
Vi be våra läsare följa oss ett godt stycke väg åt öster, ända till det sydöstra hörnet af Finland. Der utgör den väldiga sjön Ladoga gränsen emellan detta land och det egentliga czarriket. Utmed sjöns vidsträckta kuster, såväl i vester som i öster, i norr och i söder, bo endast ursprungligen finska folkstammar Ladoga borde således kunna kallas en finsk insjö, men så kan den likväl icke nu med rätta nämnas, ty ehuru
