Caféerna voro öfverfylda; stamgästerna gingo omkring och grälade, och uppassarne sprungo på hvarandra i brådskan. Midt i villervallan hörde man det skarpa, korta ljudet från klockan på buffeten; la dame du comptoir kallade på en garçon, medan hennes lugna ögon höllo uppsigt öfver hela caféet.
Vid buffeten i en stor restaurant vid boulevard Sebastopol satt ett fruntimmer. Hon var vida omtalad för sin duglighet och sitt behagliga sätt.
Hon hade glänsande svart hår, hvars naturliga vågor hon trots modet hade benat midt i pannan. Hennes ögon voro nästan svarta och munnen fyllig med en liten skugga af en mustach.
Hennes figur var ännu mycket vacker, ehuru hon väl kanske i all stillhet hade slagit in på trettiotalet, och hon hade en mjuk liten hand, hvarmed hon skref prydliga tal i sin kassabok och då och då en liten biljett. Madame Virginie kunde konversera med de unga sprättarne, som alltid hängde omkring buffeten, och parera deras qvickheter, medan hon höll räkning med uppassarne och passade på hvarje vrå af det stora rummet.
Egentligen vacker var hon endast från fem till sju om eftermiddagen; det var den tid, då Alphonse regelbundet besökte caféet. Då tog hon ej sina ögon från honom, hon fick friskare färg, munnen stod färdig till leende, och det kom
