Sida:Novelletter.djvu/128

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
124
Novelletter.

bakom dem och hvars öga följer hvarje enskild man — som ser allt och ej glömmer något.

Men i dag ha de en fiende, som ej är lätt att få bugt med. De stå der de stå, dessa engelsmän, och trängas de ett steg tillbaka, så ta de igen det i nästa ögonblick. De ha inga örnar och ingen kejsare; när de slåss, tänka de hvarken på krigsära eller på hämd, men de tänka på hemmet. Att ej få återse gamla Englands ekar är den tyngsta tanken för en engelsman — men nej, det är någonting, som är ännu värre: att komma hem med skam. Och när de tänka på, att den stolta flotta, som de veta ligger norrut och väntar på dem, att den skulle vägra dem hederssalut, att »old England» ej skulle känna igen sina söner — då gripa de fastare om geväret, de glömma sår och blodet, som flyter; tysta och allvarliga, med sammanbitna tänder, försvara de sin post och dö som män.

Tjugu gånger sprängdes carréerna och slötos igen, och 12,000 tappra engelsmän föllo. Kusin Hans kunde förstå, att Wellington grät, då han sade: »Natten eller Blücher!»

Kaptenen hade emellertid lemnat Belle-Alliance och spejade omkring i gräset bakom bänken, medan han fortsatte sin berättelse, som blef allt mer och mer liflig: »Wellington var nu i sjelfva verket slagen, han måste lida ett totalt nederlag; då» — utropade kaptenen med dyster stämma, »då kom han der!» Och i det samma