Kusin Hans kunde ej låta bli att äta, ty han var hungrig; men han såg ned i tallriken och talade föga.
Derför fördes samtalet i början mest mellan far och dotter. Kaptenen, som trodde att den anspråkslöse unge mannen kände sig generad i fröken Bettys närvaro, ville ge honom tid att hämta sig.
»Att du inte bjöd hit fröken Beck i qväll, eftersom hon skall resa i morgon,» sade gubben, »så kunde ni ha spelat à quatre mains för vår gäst.»
»Jag bad henne stanna, då hon var här uppe i förmiddags, men hon skulle på afskedsbjudning till några andra bekanta.»
Kusin Hans spetsade öronen. Månne det var tal om fruntimret från i förmiddags?
»Jag talade ju om för dig, att hon var nere hos mig vid fästningen för att säga farväl,» fortsatte kaptenen. »Stackars flicka! Jag tycker verkligen synd om henne.»
Det kunde ej längre vara något tvifvel.
»Ber om ursäkt — är det fråga om en dam med krusigt hår och stora blåa ögon?» frågade kusin Hans.
»Alldeles!» svarade kaptenen. »Känner ni fröken Beck?»
»Nej,» svarade Hans, »det föll mig bara in, att det kunde vara ett fruntimmer, som jag såg nere vid fästningen omkring klockan tolf.»
