Detta skulle vid hvarje annat tillfälle ha varit tillräckligt att framkalla en hagelskur af frågor från onkel Fredrik.
Men i qväll var han så upptagen af hvad han sjelf upplefvat, att han tills vidare sköt brorssonens angelägenheter å sido.
»Du var dum,» sade han, »som inte följde med mig till tant Maren. Vi ha haft så roligt; det hade just varit någonting för dig. Ser du, det var egentligen ett slags afskedsbjudning för ett ungt fruntimmer, som skall resa i morgon.
En förfärlig aning for genom kusin Hans.
»Hvad hette hon?» skrek han och nöp onkel i armen.
»Aj!» ropade denne. »Fröken Beck!»
Då kastade Hans sig baklänges på bänken.
Men knapt hade han fallit ned, förr än han for i luften med ett högt skrik, och ur bakfickan tog han upp en liten knottrig tingest, som han kastade långt nedåt alléen.
»Hvad går det åt pojken?» utropade onkel Fredrik. »Hvad var det du kastade?»
»Åh, det var den satans Blücher,» svarade kusin Hans gråtfärdig.
Onkel hann knapt säga: »Sa’ jag inte: akta dig för Blücher!» förr än han brast ut i ett lifsfarligt skratt, som varade från slottsbacken och långt ned på Öfre vallgatan.
