Hon gick uppåt alléen, som förde till huset; han följde strax efter henne. Han teg, ty han hade inga ord. En dåsig känsla af oro och matthet lade sig öfver honom; han frågade sig sjelf, om han ännu kunde nå henne eller om hon var hundra mil borta.
Hon gick med nedböjdt hufvud och såg ned på blomsterrabatterna. Der stodo astrarna som sönderrifna pappersblommor på vissnadt potatisblast, georginerna hängde med sina dumma, af små strutar sammansatta hufvud på knäckta skaft, och stockrosorna hade små, tynande knoppar i toppen och stora, våta, ruttna blommor nedåt stjälken.
Och sorg och bitterhet skar sig djupt in i det unga hjertat. Medan blommorna dogo, mognade hon för lifvets vinter.
Så försvunno de uppåt alléen. Men den tomma stolen stod qvar i den halfvissnade paviljongen, medan vinden åter fick brådt med att ordna bladen till sin lilla grafhög. —
Och i tidens fullbordan komma vi alla, hvar och en i sin tur, för att sätta oss på den tomma stolen i en vrå af trädgården och stirra på en liten grafhög af vissna blad. —
