honom gråa hår, böjt hans rygg och gjort honom gammal i förtid, var ett långsamt, vulgärt bekymmer — näringsbekymret.
Näringsbekymret spelar samma roll bland bekymren som tandvärken bland sjukdomarne. Det är ej någon smärta, som låter besegra sig i öppen kamp; det är icke som en nervfeber eller en annan »ordentlig» sjukdom, som har en utveckling och en kris. Men liksom tandvärken är lång och enformig som en binnikemask, så lägger näringsbekymret sig omkring sitt offer som en grå sky; man tar det på sig hvarje morgon med sina luggslitna kläder, och man sofver sällan så djupt, att man alldeles glömmer det.
Det var i den långa kampen mot den framträngande fattigdomen som Sören hade slitit ut sig; och ändå var han en stor ekonom.
Men det finnes två slags ekonomi: den aktiva och den passiva. Den passiva ekonomien tänker dag och natt på huru den skall kunna spara en skilling; den aktiva grubblar lika ifrigt på huru den skall kunna förtjena en daler. Den första arten af ekonomi — den passiva — är egendomlig för oss, den aktiva för de stora samhällena — hufvudsakligast Amerika.
Sören hade sin force i den passiva riktningen. Han använde all sin fritid och litet af arbetstiden med till att uttänka alla slags besparingar och inskränkningar. Men antingen det nu berodde på att han ej hade tur med sig eller
