Sören, sjönk han ner till att vara ett slags narr, som höll osammanhängande tal och omkring hvilken sällskapets unga glopar samlades efter supén för att föra spektakel. Men det, som gjorde det pinsammaste intrycket på hans bekanta, var att han hade blifvit alldeles likgiltig för sin klädsel.
Sören hade nämligen varit ytterst noga med sin toalett; under studenttiden kallades han »den elegante Sören». Och till och med som familjefar hade han en tid förstått att gifva sina tarfliga kläder ett visst schwung. Men sedan den hårda nöden hade tvingat honom att begagna hvarje klädesplagg en onaturligt lång tid, hade hans fåfänga slutligen rymt fältet. Och när en man mister sinnet för att hålla sin person prydlig, mister han den gerna totalt. Det var hans hustru, som måste påminna honom, när anskaffandet af en ny rock var absolut nödvändigt, och när hans löskragar blefvo alltför trasiga i kanten, klipte hon dem med en sax.
Sjelf hade han annat att tänka på, stackare. Men när det kom främmande in på kontoret eller när han skulle in genom en dörr, hade han den rent mekaniska vanan att spotta på sitt rockuppslag och gnida det med handen. Liksom de i följd af icke-begagnande försvunna rudiment af organ, som zoologerna finna hos vissa djur, var detta den enda lemningen af »den elegante Sörens» smak för elegans.
