det tyngsta arf en menniska kan släpa med sig genom lifvet: fattigdom med pretentioner.
Sören försökte säga: Vår Herre skall nog hjelpa dem. Men han blygdes strax, ty han kände, att det var någonting som han sade för att urskulda sig och lugna sitt samvete.
Dessa tankar voro hans värsta plåga, men sanningen att säga var det ej ofta de kommo öfver honom; ty Sören hade blifvit slö. Det tyckte också häradshöfdingen. Det var på sin tid,» brukade han säga, »en rätt duktig karl, mitt biträde. Men, ser ni, detta öfverilade giftermål, de många barnen, o. s. v. — kort sagdt, det är nästan förbi med honom.»
Illa klädd och illa född, öfverhopad af skuld och bekymmer var han trött och utsliten utan att ha uträttat något. Och lifvet gick sin gilla gång, och Sören släpade sig med. Han tycktes glömd af alla utom af Vår Herre, hvilken, som sagdt, hvarje år skänkte honom en liten engel med gula lockar.
Sörens unga hustru hade troget följt sin man genom dessa sex år, och så hade hon också kommit till samma mål.
Det första året af hennes äktenskap hade glidit förbi som en bedårande, lycksalig dröm. När hon lyfte upp den lille guldlockige engeln inför sina beundrande väninnor, var hon skön som en fulländad bild af modersglädjen; och
