hade samlat sig en stor mängd menniskor. Icke allenast promenerande, som hade stannat, utan hufvudsakligen arbetare, dagdrifvaro, fattiga fruntimmer och tvetydiga damer stodo tätt sammanpackade på bägge sidor om vagnsraden. Skämtsamma anmärkningar och grofva qvickheter på det simplaste pariserspråket haglade ned öfver de fina herrskaperna.
Hon hörde ord, som hon icke hade hört på många år, och hon rodnade vid tanken, att hon kanske var den enda i hela den långa vagnsraden, som förstod dessa pariserdräggens gemena uttryck.
Hon började se på ansigtena omkring sig; hon tyckte, att hon kände igen dem alla. Hon visste hvad de tänkte, hvad som föregick i alla dessa tätt sammanpackade hufvud, och småningom strömmade en här af minnen in öfver henne. Hon försvarade sig så godt hon kunde; men hon kände ej igen sig sjelf denna afton.
Alltså hade hon ej förlorat nyckeln till den hemliga lådan; motsträfvigt drog hon ut den, och minnena öfverväldigade henne.
Hon mindes huru ofta hon sjelf — halft ett barn — med lystna ögon hade slukat de fina damer, som foro utstyrda till baler eller teatrar, huru ofta hon i bitter afund hade gråtit öfver de blommor, hon mödosamt satte ihop för att pryda andra. Här såg hon samma ögon, samma outsläckliga, hatfulla afund.
