Hoppa till innehållet

Sida:Novelletter.djvu/60

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
58
Novelletter.

mera hänryckt, då han trodde sig märka en ovanlig glans i hennes blick, men i sjunde himlen, då han kände hennes arm darra.

Full af stolthet och hopp förde han henne med utsökt behag uppför de hala marmortrapporna.


⁎              ⁎


»Säg mig, min fru, hvad det är för en vänlig fé, som vid er vagga gaf er den underbara gåfvan, att det är någonting egendomligt med er och med allt, som vidrör er. Om det också bara är en blomma i ert hår, så har den en egen charme, som om den vore fuktig af den friska morgondaggen. Och när ni dansar, är det som om golfvet ginge i vågor och fogade sig efter edra steg.»

Grefven var sjelf helt förvånad öfver denna långa och lyckade komplimang, ty han hade eljest ej lätt för att uttrycka sig i sammanhang. Han väntade också, att den sköna damen skulle antyda, att hon senterade hans artighet.

Men han hade missräknat sig. Hon lutade sig öfver balkongen, der de njöto af aftonsvalkan efter dansen, i det hon stirrade ut öfver mängden och de ännu ankommande vagnarne. Hon tycktes