Först då dörren var stängd, tog Charles vexeln, såg sig hastigt om i rummet och öppnade den. Han stirrade ett par sekunder på sitt namn, derpå lade han sig tillbaka i stolen och drog ett djupt andetag. Det var som han hade tänkt, underskriften var falsk.
Han lutade sig åter framåt. Länge satt han och betraktade sitt eget namn och lade märke till huru illa det var efterapadt.
Han tänkte knappast någonting, medan hans skarpa öga följde hvarje linie i namnteckningen. Hans sinne var så upprördt, och så underligt voro hans känslor blandade, att det dröjde en stund innan han fick medvetande om huru mycket de hade att förkunna, dessa famlande skriftdrag på det blåa papperet.
Han blef så besynnerligt tjock i halsen, det kittlade litet i hans näsa, och innan han visste ordet af, föll en tår ned på papperet.
Han såg sig hastigt om, tog sin näsduk och torkade noga bort den våta fläcken från vexeln. Han tänkte åter på den gamle bankiren vid rue Bergère.
Hvad angick det egentligen honom, att Alphonses svaga karaktär nu ändtligen hade gjort honom till förbrytare; och hvad hade han förlorat? Intet, ty han hatade ju sin forne vän. Ingen kunde säga, det var hans fel att Alphonse var en förlorad man; han hade ju delat ärligt och aldrig skadat honom.
