| 16 | Werldenes Fåfängia. | Tröste-sång. | 17 |
Hwad är dock Menskians Lefwerne? En Dröömning/ som myckit tycks dock intet är. Thess fägring? en Regneboga/ som färg-rijk prålar/ män til sitt wäsende/ är skeen i Wattuskyyn. Thess Lycka? et Kull'r-hiuul/ som häfwer osz som snarast opp/ män bärs så lijte wijd/ at thäd sigh hwälfwer om/ så är man fallen nijd.
Hwad är wårt förehafwande? En Barnalek, som buldrar stort, sjelf intet wärd. Wår åhoga? et darrand' aspelöf, som aldrig stilla finns, til thes thet bleknar bort, Och äntlig faller af. Stor ägor? smått barnwerk, hwars minsta mohn wi fägnom högt; Men straxt thet illa far ell' från osz kommer bort, wårt mod bedröfwat är.
Heela werldsens idla flärd/
Är them frommom Sorg ey wärd.
Stämmer opp i Sångarinner/ stämmer opp ett Sorge-speel; En bedräflig Thon påfinner/ Klager Himlen mijna feel: At iag giuter heeta Tårar/ At iag åter Sorge-bröd/ Ingen tröstar doch min nöd/ Gud är sielfwer den mig sårar.
| C | 2. Hoos |
