| 40 | Den unge sielf-klokes swaar. | Ode om förnufftet ock Willjan. | 41 |
At tu så kall om hiertat wardt/
Din syyn så wrång/ din tand så swart.
När bruna lockar warda grå/
När röda läppar warda blå;
När rosen-kinner wisznad stå/
När snälla fötter tröttna gå:
Då blijr för dig och mig förseent/
All glädie blijr osz då förmeent.
Derför frisk opp min ädla Siäl/
Försum dig eij at lefwa wäl;
Ded hällsta bästa du kan få/
Däd lätt för dijna lyster gå:
När iag en gång i grafwen faar/
Hvad öfrigt är en annan taar.
FAst mycki mycki gott har Gud oss Mänskiom gifwit/
Ock oss thess rätta bruuk i Wettet föreskrifwit:
Män wettet är ett Frö/ som will af lärdom wäxa/
Därtill Förfarenheet oss daglig geer ny lära.
När nu wårt wett har lärdt rätt ondt ock gott åtskillja/
Så haar wår gode Gud oss också gijfwit Willja/
Thet onda til at fly/ thet goda til at söka/
Och så Gud Nådes lään/ mäd egen flijt föröka.
Män ack! ett Tycki är/ som oss alt fallskt inbillar/
I föllje mäd en Lust/ som ock wår Willja willar:
Dem haar eij du wår Gud/ dem haar owännen plantat/
När Mänskjan war ut-om dijn Budords Gränsser slantat.
| En | F | 4. Mäd |
