Hoppa till innehållet

Sida:Oliver Twist - Samhällsroman.djvu/117

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
117
OLIVER TWIST.

handen, undersökte noggrant en gräddkanna af silfver för att öfvertyga sig, att den var äkta, satte därefter hatten på nacken och spatserade gravitetiskt fyra gånger rundt omkring bordet. Därpå lade han hatten ifrån sig, ställde sig bredbent framför kakelugnen med ryggen åt elden och tycktes i tankarna företaga en noggrann värdering af möblerna i rummet.




KAP. 24.

Ett kort, men viktigt kapitel.

Den gamla krokryggiga och darrande gumman linkade utför korridorerna och uppför trapporna och mumlade då och då ett otydligt svar på fru Corneys skällsord. Slutligen orkade hon ej längre, utan måste stanna för att hämta andan. Hon räckte ljuset till fru Corney, som gick raskt förut och inträdde i rummet, där den döende låg.

Det var en usel vindskammare. Borta i andra ändan däraf stod ett ljus och brann. Vid sängen satt en gammal vakhustru. Då den andra gumman hade kommit in, satte de bägge gamla fattighjonen sig vid spiseln och började hviska med hvarandra.

»Sade hon något, medan jag var borta, Anny?» frågade den gumman, som hämtat fru Corney.

»Inte ett ord», svarade Anny. »Hon låg och fäktade litet med armarna, men jag höll henne, och så domnade hon af igen. Hon har inte mycket krafter kvar, så att jag fick ganska lätt bukt på henne.»

»Fick hon något af det varma vinet, som doktorn ordinerade att hon skulle ha?» frågade den andra.

»Nej, jag kunde inte få i henne en droppe. Då drack jag ur det själf, och det gjorde godt.» De bägge gamla häxorna sneglade försiktigt åt sidan för att öfvertyga sig om, att ingen hörde dem, och fnissade belåtet.

»Ja», sade hon, som gått med budet, »jag minns nog den tiden, då hon själf skulle ha gjort likadant.»

»Ja, det var humör i henne på den tiden, då hon klädde lik här på inrättningen...»

I det samma kom fru Corney fram till dem. Hon var nu trött på att vänta och frågade skarpt, hur länge den döende skulle ligga utan medvetande.

»Inte länge, frun», svarade Anny. »Tålamod bara! Döden tar oss tids nog allesammans.»