Det visade sig, att han var kallet fullt vuxen, och han lämnade fattighuset lätt om hjärtat och med strålande framtidsförhoppningar. Dessa förhoppningar sysselsatte angenämt hans tankar på vägen till likkistsnickarens butik.
Herr och fru Sowerbery voro bortbjudna, och som Noah Claypole ogärna underkastade sig andra ansträngningar än dem, som behöfdes för att äta och dricka i lugn och ro, var boden ännu ej stängd, fastän det var långt öfver tiden. Bumble knackade upprepade gånger med sin käpp, men det kom ingen. Då han så genom den lilla dörren i salen kunde se, att det brann ljus där inne, tog han sig den friheten att titta dit in och se efter, hvad som stod på, och det som stod på förvånade honom i hög grad.
På det dukade bordet såg han smör, bröd, tallrikar, glas, en butelj porter och en vinkarafin. Noah Claypole halflåg vid öfre ändan af bordet i en länstol med bägge benen dinglande öfver dess ena karm; han hade i ena handen en uppfäld knif och i den andra en väldig smörgås. Tätt bredvid honom stod Charlotte och öppnade ostron, som Noah nedlät sig att sörpla i sig med stor begärlighet. En mer än vanligt stark rodnad i trakten af näsan och en underligt stel blinkning i hans vänstra öga tycktes antyda, att han hade druckit litet mer än han tålde.
»Ostron är väldigt godt!» sade han, då han hade slukat en ovanligt fet. »Det är synd, att man skall må illa, om man äter för mycket. Tycker du inte om ostron, Charlotte?»
»Inte särdeles», svarade Charlotte, »jag tycker mer om att stå och se dig äta dem, söta Noah.»
»Kors, det var då löjligt!» sade Noah tankfullt. »Seså nu orkar jag inte mer. Kom hit, Charlotte, och låt mig kyssa dig!»
»Hvad för något?» utbrast herr Bumble och klef in i rummet. »Säg om det där en gång till!»
Charlotte uppgaf ett skrik och gömde ansiktet i sitt förkläde. Noah bytte endast så till vida om ställning, att han satte ner fötterna på golfvet; för öfrigt satt han stilla oeh stirrade på uppsyningsmannen i drucken skräck.
»Säg det en gång till, din oförskämda slyngel!» sade Bumble. »Hur vågar du komma fram med något sådant? Och hur vågar du uppmuntra honom till det, din gemena slyna? Kyssas!» u brast Bumble med den djupaste indignation. »Fy!»
»Jag ämnade inte göra det», gnällde Noah. »Men hon går alltid och kysser mig, antingen jag vill eller inte.»
»Å, Noah!» sade Charlotte förebrående.
»Tyst!» skrek Bumble strängt. »Ner i köket med dig, din slinka. Och så stänger du butiken, Noah, och säger inte ett muck, förr än din herre kommer hem. Men när han kommer hem, så säger du till honom, att herr Bumble har varit här och att han i morgon efter frukosten skall skicka en likkista till en gammal käring,
