Sida:Oliver Twist - Samhällsroman.djvu/135

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
135
OLIVER TWIST.

voro idel gyttja. En ohälsosam blåsts fuktiga andedräkt dref långsamt fram, doft stönande. Oliver låg fortfarande medvetslös och orörlig, där Sikes hade lagt honom.

Morgonen bröt fram, luften blef skarpare, föremålen framträdde allt tydligare ur mörkret. Det började ösregna. Oliver hörde och kände ingenting.

Till sist afbröts tystnaden af ett kväfdt skrik af smärta, och innan Oliver utstötte det, vaknade han. Hans vänstra hand, som hade blifvit helt slarfvigt förbunden med en halsduk, hängde ner tung och orörlig; blodet hade trängt igenom bindeln. Han var så matt, att han knappast kunde sätta sig upp. Han såg sig om efter hjälp och kved af smärta, gjorde en ny ansträngning att resa sig, men dignade åter till marken.

En underligt smygande ångest sade honom emellertid om en stund att han skulle dö, om han fortfor att ligga där. Med stor möda kom han upp och försökte gå. Det gick rundt för honom, han raglade som om han vore drucken. Men han höll sig ändå upprätt, och med matt nedsänkt hufvud vacklade han framåt, han visste ej hvart. Då och då hvirflade förvirrade och skrämmande föreställningar genom hans hufvud. Än tyckte han att han gick tillsammans med Sikes och Toby, än att han var ensam med Bill. Han tyckte sig höra högröstade rop, ljus glimmade och försvunno för hans ögon. Och midt under dessa halfvakna drömmar hade han hela tiden en dof, pinsam förnimmelse af smärta.

Helt och hållet mekaniskt hade han vacklat fram genom grindar och öppningar i häckar och kommit ut på en landsväg. Där bragte regnet honom åter till medvetande. Han såg sig omkring: ett stycke bort låg ett hus, dit kunde han kanske släpa sig. Människorna därinne skulle måhända ha medlidande med honom. Han uppbjöd sina sista krafter och tog så långa steg han kunde. Då han kom närmare, tyckte han, att han hade sett det huset förr, det var någonting hos det, som föreföll honom så bekant. Den där trädgårdsmuren, var det inte innanför den som han i natt hade fallit på knä och tiggt Bill och Tom om barmhärtighet? Det var samma hus, som de hade ämnat plundra!

Han blef till den grad förfärad, att han till och med ett ögonblick glömde sitt värkande sår och endast tänkte på att fly. Fly?! Han kunde nästan icke hålla sig upprätt, och hvart skulle han för resten ha flytt? Han stötte emot gallerporten. Den var icke stängd, den gick upp. Han vacklade öfver gårdsplanen, kröp med ansträngning uppför trappan till förstugan och knackade på dörren. Men så sveko krafterna honom, och han sjönk ner utmed den närmaste pelaren.

Giles, Brittles och kopparslagaren sutto händelsevis just nu nere i köket och styrkte sig efter nattens fasor och strapatser med smörgås och en kopp te. Giles brukade eljes icke umgås med det lägre