»Det är besynnerligt, att det knackar så tidigt på morgonen», mumlade han, och såg sig omkring på de andra, som voro lika bleka som han. »Men öppnas måste det. Nå, hör ni inte?»
Han såg på Brittles. Men denne unge man var af naturen mycket anspråkslös, så att han förmodligen tänkte, att dessa ord omöjligt kunde gälla honom. Därefter såg Giles på kopparslagaren. Men denne herre hade plötsligt somnat. Och om pigorna kunde det naturligtvis ej bli fråga.
Det uppstod en liten paus. »Ja, om Brittles hällre vill öppna i vittnens närvaro», sade Giles, »så är jag villig att vara ett af vittnena.»
»Det är jag med!» förklarade kopparslagaren och vaknade lika plötsligt som han hade somnat.
På dessa villkor kapitulerade Brittles. Och då man hade fått upp fönsterluckorna och sett, att det var stora ljusa dagen, och vid den upptäckten hade fått litet mera mod, begaf man sig af med hundarna i spetsen och med pigorna (hvilka voro rädda för att vara ensamma) som eftertrupp. Enligt Giles’ råd talade de allesamman högt för att underrätta illasinnade personer utanför dörren, att de voro manstarka. Och enligt en af samme uppfinningsrike herre utfunderad ypperlig krigslist nöp man hundarna i svansen, så att de började skälla. Därpå grep Giles hårdt tag om kopparslagarens arm (för att han inte skulle springa sin väg, anmärkte herr Giles skämtsamt) och gaf befallning, att farstudörren skulle öppnas. Brittles lydde. Och då man nu ängsligt tittade öfver hvarandras axlar, var allt det förfärliga man fick sikte på — den stackars lille Oliver Twist, som blek och utmattad vädjade till deras barmhärtighet med en stum blick.
»Det är en pojke!» utbrast herr Giles, i det han behjärtadt sköt undan kopparslagaren. »Hvad är det med dig? — Nej, hör nu, Brittles, titta! Känner du inte igen —?»
Brittles, som hade stått gömd bakom dörren, uppgaf ett igenkännande rop. Giles grep gossen i det ena benet och den ena armen (lyckligtvis icke den sårade) och halade sedan in honom på stengolfvet, så lång han var. »Här är han!» skrek han, ofantligt upphetsad, uppåt trappan. »Här är en af tjufvarne, frun! En af tjufvarne, fröken! Han som blef sårad, fröken! Det var jag, som sköt honom, fröken! Brittles höll ljuset!»
»I en lykta!» tillade Brittles förklarande. Han höll den ena handen bredvid munnen, för att hans röst så mycket säkrare skulle tränga dit upp.
Pigorna störtade uppför trappan för att underrätta herrskapet, att Giles hade fångat en af tjufvarne, och kopparslagaren hade försökt väcka Oliver till lif igen, så att han inte skulle lägga sig att dö, innan han blef hängd. Midt under allt detta larm hördes uppifrån trappafsatsen en mild kvinnoröst, som ögonblickligen åstadkom lugn. »Giles!» ropade rösten.
