omväg öfver öppen mark, och de kunde omöjligen på så kort tid ha tillryggalagt så lång sträcka. På andra sidan var det, bakom ängen, tät skog, men icke häller där kunde de ha smugit sig in, på samma grunder.
»Du måtte ha drömt, Oliver!» sade Harry Maylie slutligen.
»Nej, nej, jag försäkrar er!» svarade gossen och ryste vid blotta tanken på den syn han haft. »Jag såg honom alldeles tydligt... jag såg dem bägge lika tydligt som jag i detta ögonblick ser er!»
»Hvem var den andre?» frågade Harry och doktor Losberne på en gång.
»Det var den mannen, som jag har berättat er om, som jag mötte i porten till gästgifvaregården. Vi sågo på hvarandra, och jag är säker på, att det var han.»
»Och du är också säker på, att de gingo denna väg?» frågade Harry.
»Lika säker som jag är på att de stodo utanför fönstret!» Oliver pekade på häcken, som var mellan trädgården och ängen. »Där borta hoppade den långe herrn öfver. Juden sprang några steg längre till höger och klämde sig sedan genom öppningen, som är där.»
Doktor Losberne och Harry sågo oafvändt på Oliver, medan han talade, och därefter på hvarandra. Gossen uttryckte sig ju alldeles bestämdt. Men ändå syntes icke ett spår af någon, som flytt. Det höga gräset var icke nedtrampadt på ett enda ställe utom där de själfva, förföljarne, hade sprungit. Och dikets kanter och sidor bestodo af fuktig lera, men där syntes icke det minsta tecken till, att någon fot nyligen hade trampat där.
»Det är besynnerligt», sade Harry Maylie.
»Högst besynnerligt!» medgaf doktor Losberne. »Inte ens herrar Blathers & Duff skulle kunna förstå det.»
Det tjänade tydligen ingenting till att leta längre. De fortsatte likväl att leta ända tills mörkret föll på, och till och med då upphörde de endast motvilligt. Giles fick af Oliver en omständlig beskrifning på, huru de båda obehagliga gästerna hade sett ut och varit klädda, och därmed skickades han omkring till utskänkningsställena i trakten. Åtminstone judens yttre var ju så påfallande, att om någon hade sett honom sitta och dricka eller drifva omkring där i närheten, måste vederbörande nödvändigt ha lagt märke till honom. Men Giles kom tillbaka utan att ha spårat upp någonting alls, som kunde sprida ljus öfver saken.
Följande dag anställdes åter spaningar, men lika resultatlöst. Andra dagen begåfvo doktor Losberne och Harry Maylie sig till närmaste lilla köping för att möjligen där få veta något, men förgäfves. Och efter några dagars förlopp var historien nästan bortglömd, som det så ofta händer; då förvåningen ej får någon näring dör den bort af sig själf.
