KAP. 35.
Ett kort kapitel.
»Jaså, ni reser med mig i dag?» frågade doktor Losberne, då Harry Maylie slog sig ned jämte honom och Oliver vid frukostbordet. »Ni ändrar ju beslut som en väderflöjel.»
»Ni skall, hoppas jag, nog en gång få anledning att bedöma mig annorlunda», svarade Harry och rodnade utan synlig orsak.
»Det hoppas jag också», svarade doktorn, »fastän jag, uppriktigt sagdt, tviflar på det. I går morse hade ni plötsligt kommit på det klara med, att ni skulle stanna och som en god son följa er mor ner till kusten. Strax före middagen meddelade ni mig, att ni skulle göra mig den äran att följa med mig så långt min väg går åt Londonhållet. Och ändtligen i går aftse bad ni mig i hemlighetsfull ton, att vi skulle ge oss af, innan damerna hade stigit upp. Följden är den, att nu måste Oliver sitta fastsmidd här vid bordet, i stället för att han skulle ha ströfvat omkring på ängarna och samlat botaniska märkvärdigheter. Tycker du inte också, Oliver, att det går för långt?»
»Det skulle ha gjort mig mycket ondt, om jag inte hade varit hemma, när ni och herr Maylie resa», svarade Oliver.
»Hm, snäll pojke!» sade doktorn. »Du skall komma och hälsa på mig, då ni ha kommit hem igen. Men allvarsamt sagdt, Harry, är det ett budskap från stormakterna, som har vållat denna plötsliga brådska att komma i väg?»
»Jag har alldeles icke, medan jag varit här, fått något budskap från »stormakterna», hvarmed väl bl. a. menas min högförnäma onkel.»
»Ni är en konstig kurre», sade doktorn och såg på honom. »Nå, man vill väl välja in er i parlamentet nu till jul, och sådana plötsliga omsadlingar äro ju alltid en god förberedelse till det politiska lifvet. Träning behöfs ju, antingen det gäller en syssla, en silfverbägare eller ett första pris.»
Harry Maylie gjorde en min, som om han ämnade stoppa till munnen på doktorn med ett par generande anmärkningar. Men han nöjde sig med att svara: »Vi få se!» och sedan talades det ej vidare om saken. Strax därefter stod vagnen utanför dörren, Giles bar ut sakerna, och doktorn skyndade efter för att se till, att de blefvo ordentligt fastsurrade.
»Oliver», sade Harry halfhögt, »jag vill gärna tala ett par ord med dig.»
Oliver gick bort till honom i fönsternischen, där han stod, och
