och klädd i en stor kappa. Han tycktes vara främmande där i staden och hade visst gått ett duktigt stycke, ty hans kläder voro dammiga och han såg trött ut. Då Bumble inträdde, sneglade han på honom, men nedlät sig för öfrigt knappast att besvara hans hälsning med en nick.
Bumble hade värdighet för två. Efter den obekante var stram af sig, drack han sin genevertoddy under tystnad och fördjupade sig gravitetiskt i en tidning.
»Var det mig ni såg efter?» frågade den främmande med barsk basröst.
Det föll sig emellertid så (som det ju ofta inträffar vid dylika
tillfällen), att Bumble ej kunde låta bli att då och då snegla bort till
den obekante. Hvarje gång han gjorde det, tog han emellertid
förlägen ögonen till sig, ty i samma ögonblick hade den främmande
sett på honom. Och Bumble kände sig dubbelt generad, därför att
den främmande herrn hade sådana besynnerliga ögon, skarpa och
genomträngande, men med en ovanligt lömsk och misstrogen blick,
som verkligen gjorde ett högst obehagligt intryck.
Då deras ögon på det sättet hade mötts flera gånger, bröt plötsligt främlingen tystnaden. »Var det mig ni såg efter, då ni tittade in genom fönstret?» frågade han med barsk basröst.
»Nej, inte det jag vet, ty ni är väl inte herr —?» Bumble hejdade sig; han hoppades att han genom detta knep skulle få den främmande till att själf säga sitt namn.
