sig själf. Slutligen stack herr Bumble in hufvudet genom dörren, denna gång utan trekantig hatt, och sade högt: »Kom nu, min lilla vän, kom nu!» Men medan han sade detta, gjorde han en barsk och hotande min och tillade i hviskande ton: »Kom ihåg, hvad jag har sagt dig, din rackarunge!»
Oliver stirrade med naiv förvåning på herr Bumble vid detta något motsägande tilltal. Redan i nästa ögonblick stod han emellertid inne i ett stort rum med ett bredt fönster, där det bakom ett skrank satt två gamla herrar med pudrade peruker; den ene läste i en tidning, den andre studerade ett dokument genom ett par hornbågade brillor. Utanför skranket stod på ena sidan herr Limbkins och på den andra herr Gamfield med delvis tvättadt ansikte.
»Jaså, det här är pojken?» sade den äldste af herrarne. »Och han har lust att bli sotare?»
»Det är just det han vurmar för», svarade Bumble och nöp förstulet Oliver i armen för att antyda, att han gjorde klokast i att ej säga emot. »Om han blef satt i hvilket annat yrke som helst, så kan man vara säker på, att han rymde genast.»
»Och det där är den mannen, som skall bli hans mästare?» fortsatte domaren. »Ni kommer att behandla honom väl och ge honom mat och uppfylla alla edra skyldigheter mot honom, inte sant?»
»När jag säger, att jag ämnar göra det, så gör jag det också», svarade herr Gamfield vresigt.
»Ni svarar litet ohöfligt, min vän, men ni ser ut att vara en hederlig, rättfram människa», sade den gamle herrn och vände brillorna mot den efter de tre och ett halft punden fikande skorstensfejaren, på hvars skurkaktiga drag grymheten satt sin prägel. Men domaren var halft blind och halft barn på nytt, så att man kunde ej skäligen begära, att han skulle se, hvad alla andra sågo.
»Det hoppas jag», sade herr Gamfield med en obehagligt skelande blick.
»Det tviflar jag inte på, min vän, det tviflar jag inte på», försäkrade domaren, som satte brillorna till rätta och såg sig om efter bläckhornet.
Detta ögonblick afgjorde Olivers öde. Om bläckhornet hade stått där den gamle herrn trodde att det stod, hade han doppat pennan och undertecknat papperet. Men eftersom det händelsevis stod midtför hans näsa, letade han med ögonen rundtomkring hela skranket efter det. Och då han så en gång kom att se upp, mötte hans blick den bleke och förskrämde Oliver Twist, som trots alla Bumbles varnande miner och nypningar stod och stirrade på sin blifvande mästares skurkaktiga ansikte med ett så omisskänligt uttryck af afsky och skräck, att ej ens en halfblind domare kunde ta miste på, hvad det betydde.
Den gamle herrn studsade, lade bort pennan och såg från Oliver till herr Limbkins, som tog sig en pris snus med en munter och
