tagit af sig skorna, slagit upp kjolen öfver hufvudet och svept in armarna i den; sedan stod hon ett ögonblick vid dörren och lyssnade med återhållen andedräkt. Då allt hade blifvit alldeles tyst, gled hon ut, smög sig ljudlöst uppför trappan och försvann i mörkret där uppe.
Minst en kvarts timme stod rummet tomt. Sedan kom Nancy insmygande lika ljudlöst som förut, och strax därefter hörde hon de bägge männen komma ner. Monks gick sin väg med det samma, juden gick upp igen efter pängarna; då han slutligen kom tillbaka, stod Nancy och tog på sig hatt och sjal och beredde sig att gå.
»Hvad du är blek, Nancy!» utbrast juden och studsade, då han satte ner ljuset.
»Blek?» frågade hon och skuggade med handen öfver ögonen liksom för att se honom bättre. »Ja, jag har ju också suttit här i denna kvafva luft, Gud vet huru länge. Låt mig nu få gå, så är ni snäll.»
Med en suck för hvarje särskild slant räknade Fagin upp den betingade summan. Och så skildes de med ett kort »god natt».
Så snart Nancy kommit ut på gatan, sjönk hon ner på en dörrtrappa liksom förstenad och ur stånd att gå längre. Men plötsligt sprang hon upp och skyndade vidare, i motsatt riktning mot den, där Sikes bodde. Hon gick allt fortare, slutligen sprang hon. Alldeles utmattad måste hon stanna ett ögonblick för att hämta andan, och nu kom hon plötsligt till besinning och insåg, att det hon så outsägligt gärna ville, det kunde hon icke. Hon vred händerna och brast i gråt.
Kanske skänkte tårarna henne lindring, kanske förstod hon, att det ej fanns någon utväg. Nog af, hon vände om och skyndade nästan lika hastigt tillbaka. Dels ville hon försöka ta igen den tid hon försummat, dels måste hon väl springa för att liksom hålla jämna steg med sina tankars våldsamma ström. Ändtligen kom hon hem till Sikes. Om hon också ännu var mycket upprörd, märkte han det icke, han frågade endast, om hon hade fått pängarna. Då hon svarade »ja», brummade han belåtet, lade sedan ner hufvudet på kudden igen och somnade om.
KAP. 39.
Ett egendomligt möte.
Det var tur för henne, att Sikes hade fått pängar. Följande dag hade han så brådtom med att äta och dricka och var dessutom så upprymd, att han hvarken hade tid eller lust att bekymra sig
