Om ni vill upprepa er förklaring inför en herre, som jag ögonblickligen kan kalla hit in, så skall ni på mindre än en halftimme bli förd till ett säkert ställe.»
»Ja, men jag vill komma hem!» förklarade Nancy. »Jag måste hem igen, emedan — det är så svårt att säga det till en så oskyldig varelse som ni — emedan det är en bland de män jag berättade er om — och det är den värste af dem alla —, som jag inte kan lämna, nej, inte ens om jag så kunde bli räddad från det lif jag nu för.»
»Men allt hvad ni har gjort för Oliver och allt hvad ni nu har sagt mig och hela ert väsen föranleder mig att tro, att ni ännu kan räddas. Ack, jag ber er», Rose sammanknäppte händerna, och tårar runno öfver hennes kinder, »låt röra er af hvad en af ert eget kön ber er om! Hör på mig... låt mig få hjälpa er!»
Nancy hade sjunkit ner på knä. »Käraste, goda, välsignade fröken», utbrast hon, »ni är den första, som någonsin har gladt mig med så milda ord! Och hade jag hört dem för åratal sedan, så hade de kanske fört mig ifrån mitt sorgliga och syndiga lefnadssätt. Men nu (hon vred förtviflad sina händer) är det för sent! Nu kan jag inte lämna honom — jag kan inte vålla hans död!»
»Hvarför skulle ni göra det?»
»Det blefve omöjligt att rädda honom! Om jag berättade för andra, hvad jag har anförtrott er, och vore skulden till, att han blef tagen, skulle han alldeles säkert bli dömd till döden. Han är den oförvägnaste af dem, och han har varit så grym!»
»Men hur är det möjligt», utbrast Rose, »att ni för en sådan människas skull kan uppge allt hopp för framtiden och vissheten att genast bli räddad? Det är ju vanvett.»
»Jag vet inte, hvad det är», sade Nancy, »jag vet bara, att så är det, och så har inte allenast jag det, utan många hundra, som äro lika fördärfvade och usla som jag! Nu måste jag gå. Det är kanske ett Guds straff för allt det onda jag har gjort, men trots allt hvad jag har utstått af honom, är det något, som drar mig tillbaka till honom, och jag skulle gå till honom, om jag också vore alldeles viss på, att jag en dag måste dö för hans hand.»
»Hvad skall jag göra?» jämrade Rose. »Jag bör ju inte låta er gå!»
»Jo, det bör ni, fröken, och jag vet också, att ni gör det! Ni skall inte hindra mig från att gå, emedan jag har litat på er godhet och inte (som jag ju mycket väl kunde ha gjort) har tagit något löfte af er på förhand.»
»Men hvartill tjänar då allt hvad ni har sagt mig?» fortfor Rose. »Hur skall det kunna gagna Oliver, som ni ju ändå vill hjälpa? Hvar kan jag åtminstone träffa er, om det blir nödvändigt? Jag begär inte att få veta, hvar alla de där förskräckliga människorna bo. Men kan jag inte få träffa er igen på någon bestämd dag?»
