»Det är en tung börda att släpa på, må du tro!» svarade hon och kom nu fram till honom, alldeles uppgifven af trötthet.
»Bah! Tung börda? Det var också något att tala om! Hvad är du annars skapad till?» Och Noah Claypole (ty det var han) flyttade käppen med sitt eget lilla bylte öfver på den andra axeln. »Skall du nu lata dig igen? Man kan då alldeles mista tålamodet! Res på dig nu! och rappa dig, annars ger jag dig en spark!»
Då hans näsa blef eldröd af förbittring, reste Charlotte sig och stapplade vidare.
»Hvar tänker du ta nattkvarter, Noah?» frågade hon om en stund.
»Hur skall jag kunna veta det?» snäste han, förargad öfver, att de ännu hade så långt kvar.
»Nära här intill, hoppas jag?»
»Kommer aldrig i fråga!»
»Hvarför inte?»
»När jag säger att jag inte vill, så är det tillräckligt, det behöfs inga hvarför och därför.»
»Seså, var inte så vresig nu!»
»Det vore härligt, att ta in på första bästa värdshus så nära staden, så att Sowerberry, när han sätter efter oss, bara behöfver sticka in näsan och låta föra oss tillbaka med handklofvar på!» utbrast Noah. »Nej, jag skall ge mig in i de värsta gränder jag kan hitta på och inte ge mig, förr än jag har hittat ett riktigt afsides beläget värdshus. Du kan tacka din himmelske fader för att jag har hufvud! Ty om vi inte, som jag sade, först hade gått i alldeles motsatt riktning och sedan hade vändt om tvärsöfver fälten, så hade du redan för åtta dagar sedan suttit inom lås och bom. Och det hade för resten varit rätt åt dig, ty du är en gås.»
»Ja, jag vet nog, att jag inte är så slug som du», medgaf Charlotte. »Men det är då en säker sak, att om jag hade blifvit fast, så hade du också blifvit det.»
»Du har kanske glömt, att det var du, som tog pängarna ur lådan?»
»Nej, men jag tog dem ju åt dig, söta Noah!»
»Behöll jag dem kanske?»
»Nej, du litade på mig ooh lät mig bära dem, för du är ju alltid så rar!» sade hon, i det hon tog honom om hakan och stack in sin ena arm under hans.
Allt detta var mycket riktigt. Men som Noah Claypole ej hade för vana att hysa ett blindt och dåraktigt förtroende till någon, måste man, för att göra honom rättvisa, påpeka, att han hade anförtrott Charlotte pängarna, endast för att de skulle bli funna hos henne, i fall de blefvo gripna. Han inlät sig dock ej för tillfället på närmare förklaringar, och paret gick vidare i den största sämja.
Då de kommo till London, stannade Noah litet och såg efter, hvilka gator som voro mest trafikerade och därför borde undvikas.
