ändå kan skaffa er den halsduk, som är så lätt att knyta och så svår att lösa upp — repet!»
Herr Bolter förde handen till sin halsduk, som om den generat honom, och mumlade ett till tonen, men icke till innehållet förbehållsamt »ja».
»Ser ni, min vän», fortfor Fagin, »galgen är en obehaglig vägvisare, den pekar ut en mycket skarp krök, som utgjort slutpunkten för mången präktig karls hela vandring. Att hålla er på stora vägen och borta från galgen — det måste vara numro ett för er!»
»Ja, naturligtvis. Men hvarför talar ni om sådant?»
Juden rynkade ögonbrynen. »Bara för att tydligt förklara er min mening», sade han. »Ni är beroende af mig — det är ert numro ett —, och jag är beroende af er, om min lilla affär skall gå bra, det är mitt numro ett. Så håller omsorgen för numro ett oss tillsammans, och gör den inte det, gå vi allesammans under.»
»Ni är en durkdrifven gammal kanalje», mumlade Bolter tankfullt.
Juden kände med tillfredsställelse, att hans slughet verkligen hade gjort intryck på rekryten, och för att ytterligare stegra herr Bolters respekt, gaf han honom en kort och något färglagd öfversikt af affärernas art och omfång. »Det ömsesidiga förtroendet», sade han, »är det, som håller mig uppe, till och med under bittra förluster. Inte längre sedan än i morse förlorade jag min bäste medhjälpare. Han blef... tagen ifrån mig.»
»Dog han?»
»Nej, fullt så illa var det då inte. Nej, han blef beskylld för att ha försökt länsa en ficka, och så hittade de en silfversnusdosa hos honom — hans egen, käre vän, ty han snusade själf och satte värde på det. Ack, han var värd mer än femtio silfversnusdosor. Honom skulle ni ha känt, min vän! Ni skulle ha känt Räfven!»
»Det kan väl gå för sig ännu?»
Juden suckade. »Tviflar på det! Ja, få de inte nya bevis mot honom, så ha vi honom väl här igen om fem, sex veckor. Men annars... får han visst göra en lång resa. De veta där uppe, en sådan präktig pojke Räfven är, de låta honom bestämdt inte slippa med mindre än en resa.»
Enligt herr Bolters begäran skulle Fagin just till att förklara, hvad en »resa» var (nämligen deportation på lifstid). Men i det samma inträdde unge Charley, med händerna i byxfickorna och ett komiskt-förtvifladt uttryck i ansiktet. — »Det är förbi, Fagin!» sade han.
»Hvad säger du?»
»De ha hittat herrn, som har ägt dosan, och ännu ett par andra vittnen! Räfven får fri öfverfart! Jag måste ha sorgdräkt, Fagin, och flor om hatten, då jag skall gå och säga honom farväl. Att tänka sig, att Jack Dawkins — Räfven — den durkdrifna Räfven
