Unge Charley föll i ett så våldsamt skratt åt denna öfverlägsna hotelse, att det dröjde en stund innan Fagin kunde träda emellan och förklara för herr Bolter, att han icke riskerade det allra ringaste genom att gå upp i poliskammaren. Väl förklädd kunde han tvärtom vara allra säkrast uppe i poliskammaren, emedan ingen skulle komma på den tanken att söka honom där. Dessa och liknande föreställningar samt ännu mera hans hemliga rädsla för juden förmådde slutligen Bolter att (med sur min) åtaga sig uppdraget. Fagin styrde ut honom med formansblus, knäbyxor, damasker, filthatt och piska, så att han verkligen blef alldeles lik en tölpaktig forman från landet. Därefter fick han en noggrann beskrifning på Räfven samt på den väg han skulle gå, och Charley följde honom sedan genom krokiga och smutsiga gränder till närheten af poliskammaren och lofvade att vänta på honom, tills han kom tillbaka.
Noah hade fått så noggrant besked, att han slapp in i lokalen utan att ha blifvit uppehållen eller behöft fråga sig för under vägen. En massa människor voro hoppackade i den mörka, kvafva salen. Framför skranket stodo för tillfället ett par fruntimmer, som nickade till beundrande väninnor, medan notarien uppläste några vittnesintyg. En gevaldiger stod i närheten af dem och gned sig tankfullt på näsan med en stor nyckel. Då och då måste han dock afbryta denna sysselsättning för att påbjuda åhörarne tystnad eller för att ropa till en kvinna: »Ha ut ungen!» då rättens värdighet stördes genom något hungrigt dibarns svaga skrik. Noah såg sig ifrigt omkring efter Räfven, men kunde ej upptäcka någon, på hvilken beskrifningen passade in. De bägge kvinnornas mål var emellertid afgjordt, de fördes ut, och strax därefter visade sig en ny arrestant. Det kunde omöjligt vara någon annan än Räfven! Med de långa rockärmarna uppkaflade som vanligt, med hatten i högra handen och den vänstra handen begrafven i byxfickan kom han lunkande framför fångknekten in i salen med en alldeles obeskriflig, vaggande gång. Och i samma ögonblick han tog plats i de anklagades bås, utbad han sig högröstadt upplysning om, af hvad orsak han kommit i denna obehagliga situation.
»Håll munnen!» sade fångknekten.
»Är jag inte en fri engelsman?» skränade Räfven. »Jag håller på mina previlegier!»
»Du skall snart få dina previlegier och det pepprade ändå!» svarade gevaldigern.
»Ni ska få höra, hvad justitieministern har att säga till byglarne, om jag inte får min rätt!» hotade Räfven. »Nå, blir det något af? Kanske domarne vilja vara så goda och klarera den här saken och inte uppehålla mig med att sitta och läsa tidningar! Jag har stämt möte med en person på bestämdt klockslag, och kommer jag inte, så går hon sin väg, och då stämmer jag kanske dem, som ha uppehållit mig och yrkar skadeersättning!» Därpå bad Räfven
