»Ni skall bara hålla er beredd och låta mig sköta resten.»
Sex långa, tråkiga kvällar satt Noah beredd, med stöflar på sig och förklädd till forman. Men hvarje kväll kom juden hem vid dåligt lynne och sade, att ännu tjänade det till ingenting. Ändtligen på söndagskvällen kom han hem tidigare, än han brukade, och var tydligen mycket belåten.
»I kväll går hon ut», sade han, »och i det riktiga ärendet, det är jag säker på. Ty hon har varit ensam hela dagen, och den man, hon är rädd för, kommer inte hem förr än i daggryningen. Kom nu! Fort!»
Judens upphetsning smittade Noah. De skyndade genom en labyrint af gränder och stannade slutligen utanför det värdshus, där Noah hade tillbragt den första natten i London. Klockan var öfver 11 och porten stängd. Men så snart juden gifvit ifrån sig en dämpad hvissling, gick dörren ljudlöst upp och stängdes lika sakta efter dem. Fagin och den unge juden, som hade släppt in dem, gåfvo Noah en vink att klättra upp och titta in genom den hemlighetsfulla rutan i skänkrummet.
»Är det hon?» hviskade Noah uppe från stolen. »Jag kan inte se hennes ansikte. Hon sitter och ser ner på golfvet, och ljuset står bakom henne.»
»Stanna där du är!» hviskade Fagin och gaf Barney en vink. Ett ögonblick därefter inträdde Barney i det inre rummet, flyttade ljuset under förevändning att putsa det och talade till flickan, för att få henne att se upp.
»Nu ser jag henne!» hviskade Noah. »Jag skall mycket väl kunna känna igen henne.»
Han steg hastigt ner från stolen, då flickan där inne reste sig för att gå. Fagin drog honom med sig in bakom ett förhänge, och de stodo och höllo andan, medan Nancy gick tätt förbi dem och släpptes ut.
»Tyst!» hviskade Barney från dörren. »Du är tided idde.»
Noah växlade en blick med Fagin och smög sig ut.
»Till vädster!» hviskade Barney. »Håll er på addra sidad gatad.»
Vid lyktskenet såg Noah flickan ett stycke framför sig. Han närmade sig henne (alltjämt på andra sidan af gatan) så mycket han fann rådligt. Hon såg sig ängsligt om ett par gånger; en gång stannade hon, för att låta två karlar, som följde tätt efter henne, gå förbi. Ju längre hon kom, desto modigare tycktes hon bli; hennes gång blef säker och bestämd.
