glädja mig åt! Men... om ni ville ge mig något till minne af er — något, som ni själf har begagnat — nej, inte ringen! Er handske — eller er näsduk — tack! Gud välsigne er! Tack! — God natt!»
Det hördes ljud af steg, oeh strax därpå visade den gamle herrn och fröken Rose sig uppe på bron. »Tyst!» utbrast Rose och stannade. »Jag tyckte att hon ropade.»
»Nej», svarade Brownlow och såg sig sorgset tillbaka, »hon rör sig inte, förrän vi ha gått.» Han tog Roses arm och drog henne med sig.
Då de försvunnit kastade Nancy sig nästan framstupa ner på trappsteget och snyftade. Så låg hon en stund, sedan reste hon sig och gick med vacklande, osäkra steg uppför trappan, bort öfver bron. Den öfverraskade lyssnaren stod ännu ett par minuter orörlig mot bropelaren. Sedan såg han sig försiktigt omkring och skyndade så fort han kunde tillbaka till judens hus.
KAP. 45.
Sorgliga följder.
Det var ett par timmar före daggryningen. Men i sin gamla håla satt juden med så blekt och förvridet ansikte och så röda, blodsprängda ögon, att han mindre liknade en människa än en hemsk vålnad. Insvept i ett gammalt trasigt täcke satt han hopkrupen vid den kalla härden. Då och då såg han ett ögonblick ner på Noah, som låg och snarkade på en madrass på golfvet. Annars stirrade han oafvändt in i ett nästan nedbrunnet ljus, som stod bredvid honom på bordet och hvarifrån den smälta talgen rann ner. Den högra handen höll han upp till munnen; han bet i de långa, svarta naglarna, och i hans nästan tandlösa käkar syntes då några tandstumpar, som liknade en hunds eller en råttas.
Plötsligt hördes raska steg ute på den stilla gatan. Han strök sig med handen öfver de torra, feberheta läpparna. »Ändtligen!» mumlade han.
Det ringde sakta. Han smög sig upp till dörren och kom strax därefter ner igen tillsammans med en karl, som hade rockkragen uppslagen omkring ansiktet och bar ett bylte under armen. Då den främmande slog upp rocken, visade det sig, att det var Sikes.
»Där!» sade inbrottstjufven och slängde byltet på bordet. »Laga, att ni får så mycket som möjligt för det, ty det har kostat mig mycket besvär. Jag trodde, jag skulle vara här redan för tre timmar sedan.»
