och moderlöse och gaf honom det lilla hon kunde undvara och mera till, och hon gaf det med milda ord och deltagande tårar, som trängde djupare in i Olivers själ än all den nöd han hade utstått.
Tidigt den sjunde dagens morgon släpade han sig in i den lilla staden Barnet. Öfverallt voro fönsterluckorna för, inte en själ var uppe ännu. Solen bröt fram i hela sin strålande skönhet, men dess glans tjänade endast till att visa den stackars gossen hans öfvergifna och eländiga tillstånd, där han satt med blödande fötter på en kall stentrappa.
Småningom öppnades fönsterluckorna, rullgardinerna drogos upp, och människorna kommo i rörelse. Men ingen offrade honom mer än en flyktig blick, och han hade ej mod att tigga. Han satt kvar på trappan och förvånade sig öfver, att där fanns så godt om värdshus öfverallt, tittade efter diligenserna, tänkte på, att de kunde lätt på några timmar färdas den väg, som han med uppbjudande af alla sina krafter behöft flera dagar att tillryggalägga. Då lade han plötsligt märke till, att en gosse, som för en stund sedan likgiltigt gick förbi honom, nu hade vändt om och stod på andra sidan gatan och fixerade honom skarpt. Slutligen lyfte Oliver upp hufvudet och såg på honom igen. Då kom gossen tvärsöfver gatan, stannade framför honom och frågade:
»Nå, pysen, hur är det fatt?»
Gossen var ungefär jämnårig med Oliver, men en så löjlig figur hade han aldrig förr sett. Han var trubbnäst, hade låg panna och ett högst simpelt ansikte och var så smutsig som någon ungersven kan önska sig, men han hade helt och hållet en fullväxt karls hållning och manér. Han var liten för sina år, hjulbent och hade ett par små hvassa, fula ögon. Hatten satt till den grad på tre kvart, att den skulle ha fallit af, om ej dess egare oupphörligt med en knyck på hufvudet hade fått den på sin plats igen. Han var klädd i en fullväxt mans rock, som nästan hängde honom ner på hälarna. Ärmarna hade han kaflat upp, tydligen för att få händerna fria, så att han kunde stoppa dem i byxfickorna, och där sutto de också. Kort och godt: det var en skräflande vagabond på ett par alnars längd.
»Hur är det fatt?» frågade den löjliga figuren.
»Jag är så hungrig och trött», svarade Oliver med tårar i ögonen. »Jag kommer långt ifrån... jag har vandrat i en hel vecka.»
»Vandrat i en hel vecka?» upprepade den andre. »Aha, jag förstår; byglarna ha varit efter dig. — Jaså, du vet inte, hvad byglar är?» tillade han, då Oliver såg förvånad på honom. »Polisen, vet jag, din gröngöling! Nå, har du varit i finkan?»
»Finkan?»
»Ja visst... det där trefliga hotellet, där lösdrifvare få logis gratis. Men kom nu så skall du få litet i skrofvet. Jag är, förstås,
