Hoppa till innehållet

Sida:Oliver Twist - Samhällsroman.djvu/44

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
44
CHARLES DICKENS.

»Det är han där, Fagin», sade Jack Dawkins, »min vän Oliver Twist.»

Juden grinade, bugade sig nästan ödmjukt för Oliver, tryckte hans hand och hoppades på äran af en närmare bekantskap. Därefter tryckte de unga herrarne med de långa piporna hans händer — i synnerhet den hand, hvari han höll sitt lilla knyte. En af pojkarne ville nödvändigt hänga upp hans mössa, och en annan var nog älskvärd att sticka ner händerna i hans fickor, så att han ej själf skulle behöfva ha besvär med att tömma dem, innan han gick till sängs. Och kanske skulle deras tjänstaktighet ha gått ännu längre, om ej juden med sin stora gaffel flitigt bearbetat deras hufvud och axlar.

»Det gläder oss att göra din bekantskap, Oliver», sade juden. »Lyft korfven af elden, Räf! Du ser på alla näsdukarna, min gosse? Ja, det är en hel hop, inte sant? Vi ha nyss räknat dem, för att lämna dem till tvätterskan... ha ha ha!»

Den muntre gamle herrns förhoppningsfulla lärlingar gapskrattade rått, och så satte man sig till bords. Sedan Oliver hade ätit upp sin portion, blandade juden till en genevertoddy åt honom och sade, att han måste dricka ur den i ett kör, emedan en af de andra skulle ha glaset efter honom. Oliver åtlydde tillsägelsen och kände nästan genast, att man varsamt lade ner honom på en af bäddarna. Där föll han i djup sömn.




KAP. 9.

Den gamle juden och hans förhoppningsfulla lärlingar.

Oliver vaknade ej förr än sent följande morgon. Det fanns ingen annan i rummet än den gamle juden, som stod och värmde upp kaffe i en panna och hvisslade, medan han rörde om däri med en tennsked. Hvarje gång något ljud hördes utifrån, höll han upp och lyssnade, men så snart han kommit på det klara med hvad det var, fortfor han att hvissla och röra.

Oliver var ännu endast halfvaken. Med halföppna ögon såg han juden och hörde hans dämpade hvissling och tennskedens skrapande ljud. Men på samma gång voro hans sinnen liksom sysselsatta på annat håll; förbi honom gledo bilder af nästan allt hvad han hade upplefvat och af alla människor han hade känt.

Då kaffet var färdigt, tog juden det af elden, stod några ögonblick, som om han ej riktigt visste, hvad han skulle göra, vände sig sedan om, såg på Oliver och ropade på honom. Det kom intet svar; Oliver sof förmodligen. Då smög juden sig bort och riglade dörren, böjde sig ner och (som Oliver tyckte) upptog ur ett hemligt rum i