»Hvar är Oliver?» sade juden och reste sig med en hotande blick. »Hvar ha ni gjort af honom?»
De unga tjufvarne sneglade oroligt på hvarandra, men svarade icke.
»Hvart har Oliver tagit vägen?» skrek juden, i det han högg Räfven i kragen och svor och förbannade. »Säg ut, eller jag stryper dig!»
Charley hade ansett klokast att hålla sig i bakgrunden. Nu, då juden verkligen tycktes vilja göra allvar af sin hotelse, ansåg han det icke osannolikt, att det sedan skulle bli hans tur att bli strypt; han kastade sig därför på knä och uppgaf ett tjut, som halft påminde om en ilsken tjur, halft om en mistlur.
»Vill du svara?» skrek juden åter och ruskade i Räfven, så att det var ett rent underverk, att han ej ruskade ut honom ur den vida rocken.
»Polisen har tagit honom, det är alltsammans», svarade slutligen Räfven trotsigt. »Seså, släpp mig!» och med en ryckning gled han ut ur rocken, som han lämnade kvar i judens händer, grep den stora köttgaffeln och gjorde ett utfall mot den muntre gamle herrns väst, som, om det träffat, skulle ha släppt ut mera munterhet än som kunde ha ersatts på en månad eller två. Juden sprang emellertid åt sidan med större vighet än man kunde ha väntat af en så skröplig gammal man, tog ölsejdeln och ämnade slunga den i hufvudet på angriparen. Men då Charley i det samma drog hans uppmärksamhet till sig genom ett alldeles ohyggligt tjut, ändrade han plötsligt riktning, och slungade den, full som den var, efter honom.
»Nå, hvad blåser det nu för vind?» brummade en basröst. »Hvem kastade det där på mig? Det var då väl, att det var ölet, som träffade mig, och inte sejdeln, för annars hade här vankats smörj. Jag kunde just tro det, att ingen annan än en rik gammal procentarejude kunde ha råd att kasta bort någon annan dryck än vatten. Hvad står på, Fagin? Fan ta mig, är inte min halsduk fodrad med öl! Kom in, ditt usla kräk! Hvarför står du utanför dörren, som om du skämdes för din husbonde? In med dig!»
Det var en groflemmad karl på omkring trettiofem år i svart sammetsrock, smutsiga knäbyxor, snörskor och grå bomullsstrumpor, som omslöto ett par klumpiga ben, ett par sådana där ben, som aldrig se ut att vara riktigt färdiga, om de inte äro försedda med fotbojor. På hufvudet hade han en brun hatt och om halsen en smutsig och brokig duk, med hvars långa, trasiga snibbar han torkade ölet ur ansiktet, medan han pratade. Då han slutat härmed, såg man ett groft, orakadt ansikte med ett par lömska ögon, hvaraf det ena utvisade åtskilliga kulörta symptom af att nyligen ha varit i för nära beröring med en knytnäfve.
»Kom in, hör du!» brummade denne älskvärde slusk. En hvit, lurfvig hund med minst ett tjog skråmor i hufvudet smög sig in i rummet. »Hvarför kom du inte strax? Börjar du bli för stursk till att känna igen mig i sällskap, hvad? Lägg dig!» Och han
