Saken var den, att herr Grimwig i själ och hjärta var ytterst benägen att erkänna allt möjligt fördelaktigt om Olivers utseende och sätt, men han hade nu nu en gång en sådan lust att säga emot, och denna motsägelseanda hade ytterligare hetsats upp därigenom att han hittat apelsinskalet. Då nu herr Brownlow måste tillstå, att han ej kunde besvara en enda af frågorna om Oliver, småskrattade herr Grimwig försmädligt och frågade, om hushållerskan brukade räkna bordsilfret om kvällarna. Ty om det inte en vacker dag visade sig, att det fattades ett par matskedar, så vill han äta upp sitt eget hufvud.
Visserligen var herr Brownlow själf tämligen hetlefrad, men han kände sin vän och tog hans utfall lugnt. Vid tebordet var herr Grimwig så nådig, att han uttryckte sin belåtenhet med tekakan, och allt aflopp ganska bra. Oliver, som nu åter kommit in, började känna sig mera obesvärad i den hetsige gamle herrns närvaro.
»Nå, när skall ni höra en fullständig och sannfärdig berättelse om Oliver Twists lif och äfventyr?» frågade herr Grimwig, då måltiden var öfver.
»Jo, i morgon förmiddag, jag vill helst vara ensam med gossen», svarade herr Brownlow. »Du kan komma in till mig i morgon förmiddag, min gosse.»
»Ja», svarade Oliver litet osäkert, ty herr Grimwig satt hela tiden och fixerade honom så besynnerligt.
»Jag skall säga er en sak», hviskade herr Grimwig till herr Brownlow. »Gossen kommer inte in till er i morgon förmiddag, jag såg, att han tvekade. Han drar er vid näsan, min käre vän.»
»Det gör han visst inte», svarade herr Brownlow med värme.
»Om inte han drar er vid näsan, så vill jag äta upp — —!» Och så stötte han käppen i golfvet.
Nu fogade ödet det så, att fru Bedwin i det samma kom in med en liten packe böcker, som herr Brownlow på förmiddagen hade rekvirerat hos den redan omtalade bokhandlaren. »Låt budet vänta», sade herr Brownlow, »han skall ha något med sig tillbaka.»
»Budet har gått», sade fru Bedwin.
»Ropa på honom då! Böckerna äro inte betalta, och bokhandlaren är en fattig karl, som behöfver sina pengar. Dessutom skall det några andra böcker med tillbaka.»
Farstudörren öppnades, Oliver sprang åt den ena sidan, tjänstflickan åt den andra, och fru Bedwin stod på trappan och ropade. Men bokhandlarens gosse var och blef försvunnen. »Hm», sade herr Brownlow, »det var mycket förargligt, mycket förargligt! Jag ville så gärna ha det där uppgjordt i kväll».
«Ni kan ju skicka Oliver», föreslog herr Grimwig med ett ironiskt leende, »honom vet ni ju, att ni kan lita på.»
»Ack ja, får jag gå?» bad Oliver. »Jag skall springa hela vägen.»
Herr Brownlow skulle just till att säga, att Oliver på inga villkor fick gå, men då herr Grimwig hostade maliciöst, ändrade han
