Sida:Oliver Twist - Samhällsroman.djvu/83

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
83
OLIVER TWIST.

Juden torkade sig i pannan och smålog, som om han kände en viss lättnad nu, då ovädret var öfver. »Kvinnfolk ä’ svåra att ta bukt på», sade han, »men slipade äro de, man kan inte gärna undvara dem i min affär. — Charley, laga nu, att Oliver kommer i säng.»

Unge herr Bates blef tydligen mycket glad öfver detta uppdrag. Han tog ljuskäppen och följde Oliver ut i köket, där det fanns ett par af de »sängar», som han förr hade sofvit i. Och under många anfall af hejdlöst skratt framtog Charley nu samma omgång gamla kläder, som Oliver hos herr Brownlow varit så lycklig öfver att slippa ifrån. Dessa kläder hade Fagin händelsevis fått se hos den jude, som hade köpt dem, och det var egentligen det, som först hade ledt dem på spår efter Oliver.

»Tag af dig grannlåterna», kommenderade Charley. »Dem får Fagin ta hand om. Å, så lifvadt!»

Den stackars Oliver lydde motvilligt. Charley tog hans nya kläder på armen och gick sin väg, stängde dörren efter sig och lämnade honom ensam i mörkret.




KAP. 17.

En stor mans vittnesbörd.

Herr Bumble kom tidigt en morgon ut från fattighusets port och vandrade med värdig hållning uppför hufvudgatan. Han var i hela glansen af sitt kommunala majestät; den trekantiga hatten glänste i morgonsolen, kraftigt och själfmedvetet slöt hans hand sig omkring det spanska röret. Han bar alltid sitt hufvud högt, men i dag bar han det högre än någonsin. Det låg något upphöjdt i hans min, något frånvarande i hans blick, som borde ha upplyst uppmärksamma iakttagare om, att i den kommunala uppsyningsmannens hufvud rörde sig tankar, för storartade att kunna klädas i ord. Så skred han förbi småkrämare och annat godt folk, som vördnadsfullt hälsade på honom, medan han endast besvarade deras hälsning med en åtbörd af handen. Och han stannade ej, förrän han kommit till den filialanstalt, där fru Mann uppfostrade fattiga barn med kommunal ömhet.

»Anfäkta den uppsyningsmannen», sade fru Mann, då hon hörde hans välbekanta, otåliga ryckning i trädgårdsgrinden, »är han inte ute så här tidigt på morgonen! — Nej, hvad ser jag, herr Bumble, är det ni?! Så roligt, att ni kom! Var så god och stig in, herr Bumble, var så god!»