Hoppa till innehållet

Sida:Om ägoskilnader.djvu/10

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
6

mätte afståndet med dagsresor, ljudet af en ropandes röst eller den rymd, som ett kastadt spjut kunde genomfara[1].

Det är dessa i lagarne förekommande bestämmelser om ägoskilnader som måste rådfrågas, då man vill undersöka lagstiftningens utbildning rörande äganderättens omfång och medlen till dess betryggande, samt huruvida och hvilka för­ändringar i grundsatserna under tidernas längd gjort sig gäl­lande. Vi vilja derföre följa dessa bestämmelser på spåren från början till närvarande tider och iakttaga dervid den in­delning och ordning, hvartill lagarne gifva anledning; nemligen efter olika slag af possessioner.


II.

Om de i lag bestämda Ägoskilnader.

1.

Mellan grannar i By.

Då granne i by ej hade något visst med orubbliga grän­ser afskiljdt ägoområde, pars certa, utan endast ägde rätt att åtnjuta en viss andel i Bysamfälligheten, pars quota, samt grannar i by redan i äldsta tider voro under vissa förhållanden pligtige att utbyta deras ägor inom byn emot andra, kunde några orubbliga ägoskilnader mellan grannarne ej komma i fråga. De gränsmärken, som dem emellan upp­sattes, betecknade således endast gränserna för deras tillfälliga nyttjanderätt i byns samfälliga mark, och någon tvist eller osäkerhet om gränsernas rätta läge och sträckning kun­de ej heller uppstå, emedan hvarje grannes område ej fick vara större eller mindre än hans andel i byn, så att en öfverträdelse af den utstakade gränsen och ett intrång på grannens område lätt kunde controlleras och rättas. Häruti ligger ock orsaken, hvarföre lagarne ej fordrade så omsorgs­fullt gjorda gränsmärken mellan skiften i by, tilläto att grannarne utan vidare formaliteter fingo nedsätta eller upptaga dem, om de derom voro ense, och stadgade ett mindre an­svar för rubbning af dylika märken. Först sedan byns samfälliga mark blifvit genom fastställdt laga skifte delad mel­lan grannarne, och hvar och en fått sin lott utbruten, blifva gränserna dem emellan rätta ägoskilnader, dock så att

  1. Cnf. HelsL. VB. 15; ÖGL. BB. 18: 2, 3, se längre fram om allmänningar, der innehållet af dessa lagrum finnas anförda.