Landslagen såsom ett samfund med egna rättigheter och gemensamma angelägenheter, och ehuru äfven här den naturliga målsmannen, Häradshöfdingen, af kända orsaker med tiden förlorade allt deltagande uti communens angelägenheter, blef dock Häradsboernas i lag erkända gemensamma intresse en sporre för dem att på annan väg, och då vanligen genom enskilda besvär vid Riksdagar, söka göra deras talan, om ej gällande, åtminstone hörd. Denna omständighet har framkallat en märkbar skilnad i behandlingen af och lagstiftningen om Lands-allmänningarne å ena och Härads- och Socken-allmänningarne å den andra sidan, sedan Staten öfvertog och genom allmänna förordningar i 17:e seklet reglerade förvaltningen af dem. Medan häradets och socknens ursprungliga äganderätt till deras allmänningar jemförelsevis någorlunda respecterades vid förvaltningen, visade deremot behandlingen af Lands-allmänningarne, att man betraktade dem såsom numera den enda målsmannens, d. v. s. Statens, egendom. Ehuru denna åsigt redan i slutet af 17:e seklet röjer sig i administrationen finner man likväl inga spår dertill i lagstiftningen förrän i slutet af 18:e seklet. I Skogsordningen den 10 Dec. 1793 §§. 56 och 63 samt motsvarande §§. af 1805 års Skogsordning, stadgas nemligen, att ersättning för åverkan å Lands-allmänning genom svedjande eller af ädlare trän skall tillfalla Kronan, men för dylik åverkan å Härads- och Socken-Allmänningarne Häradet eller Socknen[1]. Att Landskapets äganderätt till Landsallmänning det oaktadt är i sistnämnde Skogsordning erkänd synes bland annat af 6 §. der det heter, att kostnaden för Landsallmännings afrösning och läggande å karta skall
- ↑ I 1805 års Skogsordning förekommer ock första gången Kronoallmänningar vid sidan af Lands-, Härads- och Socken-allmänningar, utan att man af äldre författningar har någon bestämd och säker ledning för bedömande af sättet, huru dessa kronoallmänningar uppkommit och orsaken till deras benämning. Att de icke hafva sin rot i den Konungens tridiung af allmänningar, som förekommer i lagstiftningen under 14:e och 15:e seklerna torde vara obestridligt, ty då skulle utan tvifvel namnet redan långt förut varit begagnadt. Lika litet kan antagas, att de skulle vara en ny benämning å några Kronoparker, Gehäg och Djurgårdar, som redan förekomma i 1734 års Skogsordning. Någon annan giltig förklaring härå synes således ej återstå, än att dessa Kronoallmänningar skulle vara ett nytt namn på Landsallmänningar eller delar deraf, och om förhållandet är sådant, skulle häruti ligga ett nytt märkvärdigt prof på förändrad lagstiftning rörande dessa allmänningar.
