genom frivillig öfverenskommelse och Häradshöfdingens derpå grundade dom blifvit fastställd. Den enda motbevisning, som här kunde äga rum, var att styrka, antingen det råmärket icke lagligen tillkommit, eller ock att yngre råmärke fanns, som ådagalade, att den äldre öfverenskommelsen blifvit genom en senare upphäfd. Derföre stadgar ock Uplandslagen: att endast i den händelse, att rå och rör ej funnos, kunde man såsom gränsskilnad åberopa gamblir garþær ok fornir; och SMLagen[1]: Nu delæ mæn um bolstaþa skiæl sin — aghe þa ræt ring röre wizorþ firi allum.”
Helt annat var förhållandet inom de andra Landskaperna. Der visste man ej för hvilket ändamål och huru gränsmärket tillkommit. Det kunde likaväl hafva blifvit nedsatt genom den ena grannens ensidiga och sjelfrådiga åtgärd, som på grund af ömsesidigt aftal. Uppkom tvist måste man derföre styrka, att märket genom frivillig öfverenskommelse mellan rågrannarne tillkommit i ändamål att beteckna och bestämma gränsen. Märket i och för sig betydde här intet utan i förening med bevisning. Denna bevisning kunde dock i allmänhet ej vara annat än indirect; man borde styrka, att hvar och en af grannarna under en lång följd af år häfdat och brukat jorden å ömse sidor om det tvistiga märket och sålunda medgifvit, att märket betecknade gränsen dem emellan. Att förhållandet jemväl var sådant bestyrkes af Lagarnes benämning på härtill använda vittnen. De kallades i Gottlandslagen ortarvitni[2], i Helsingelagenminnungamæn. Nu skal minnung mærkiæ fylghæ, säger Helsingelagen, ok hafwi thæn wizordh minnung hafwr hegræ[3].
Samma bevisningsmedel, som sedan under namn af urminnes (auffnis-) hæfd infördes i Landslagarne för att på ett indirect sätt styrka äganderätten till jord, hvarå man ej kunde visa laga fång, begagnades således redan i Landskapslagarne för att styrka, att ett gränsmärke blifvit hållet för laga skilnad och således gällde på grund af ömsesidigt erkännande[4].
- ↑ BB. 23: 1.
- ↑ Ortarvitni kommer af yrkia (præt. ind. orta, part. præt. ortr), som betyder arbeta, bruka. Ortarvitni var således ett vittne, som kunde styrka att den omtvistade jorden var arbetad, brukad, af den ena eller andra parten. Hadorph har, i sin edition af Gottlandslagen, origtigt öfversatt ordet med vitne från orten.
- ↑ WB. 13: 3.
- ↑ Helsingelagen tillägger ock på nyssanförda ställe: Nu sigher (six) þæt wæræ höstæ minning ær þæn sum aat hafwr. ok hafwr siþæn
