sidan styrkas kan, att rå och rör eller andra gamla märken finnas, som af ålder blifvit hållne för laga skillnad; ty då måste dessa tillerkännas vitsord enligt 12 Kap. 3 §. JB. Åberopas åter emot kartan sådana märken, som ej kunna styrkas hafva af ålder blifvit hållne för laga skilnad, så har man en god ledning af den till kartan hörande rösebeskrifningen, emedan denna för gränsernas bestämmande är, efter hvad vi ofvan visat, före 1783 en vida vigtigare handling än sjelfva den fastställda kartan. Ofta händer det likväl, att parten ej vill eller kan anskaffa rösebeskrifningen, eller att rösebeskrifningen för det omtvistade fallet ej är tillräckligt upplysande, och då är det omöjligt att uppställa någon allmän regel för giltigheten och företrädet mellan de olika bevisningsmedlen. Vi måste för detta fall inskränka oss till den erinran, att, enligt 12 Kap. 3 §. JB. äga vid gränstvister endast de å marken befintliga rösen, rågångar eller gamla märken vitsord, men icke några å papper tecknade punkter och streck, som sakna all motsvarighet i verkligheten, och att de å gamla kartor tillkomna fastställelsepåskrifter, så vidt dessa kunna anses jemväl hafva omfattat de yttre gränserna, endast betyda en fastställelse af de å marken befintliga rågångar och rör, hvaraf kartan förmenas vara en afteckning, men ingalunda någon fastställelse af punkter och streck, såsom utkast till gränser, hvilka kunde komma att framdeles utstakas.
Det fall åter, då tvänne särskilda gränslinier åberopas, af hvilka den ena varit af ålder hållen för laga skilnad, men den andra deremot är försedd med fastställd karta, torde, om det någonsin förekommer, vara högst sällsynt. Är det emedlerlid så, att fullständig bevisning blifvit åvägabragt derom, att den ena pretenderade gränsen med sina märken af ålder varit hållen för laga skilnad, medan den andra, ehuru med gammal fastställd karta försedda, gränslinien, aldrig varit hållen eller ansedd som gräns mellan parterna; så tveka vi icke att påstå, det den fastställda kartan äfven i berörde fall måste vika, så vida icke den å kartan befintliga fastställelsepåskriften uttryckligen innehåller, att de yttre rågångarne blifvit af domstolen fastställde att utgöra gränsen mellan de tvistande parterna. Ty man måste härvid ihågkomma, att en enkel och obestämd fastställelsepåskrift, tillkommen å karta före 1783, ej får tydas vidsträcktare, än
träffar man till och med från slutet af 17:de seklet en och annan karta, som är jemförelsevis högst noggran.
