Hoppa till innehållet

Sida:Om ägoskilnader.djvu/44

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
40

med dom gillade. Att Regeringen då lika litet, som sökanderne, uppfattade en kartas rätta betydelse, visar sig ock deraf, att Regeringen i sitt svar (Res. på Prest. Besv. d. 23 Dec. 1747 p. 9) likasom 32 år senare i anledning af enahanda ansökning af allmoge (K. Br. till Kam. Coll. d. 10 Dec. 1770) yttrade, att ”dylika kartor borde gälla för fullt domskäl, när inga mer giltiga bevis mot dem upptes kunna.” Rätta och enklaste svaret hade visserligen varit, att 12 Kap. 3 § JB. i förevarande fråga är tydlig och klar.

Hvad ofvan blifvit yttradt om kartors giltighet gäller endast sådana kartor, som blifvit uppgjorda och fastställda under förra hälften och medlet af 18:de seklet; men dessa äro ock de, som oftast förekomma i ägoskilnadstvister. Numera, likasom efter 1783, kan någon tvekan om betydelsen af meddelad fastställelse å kartor ej äga rum, sedan stadgadt blifvit[1]: att rågångar skola fastställas af Stadsdomstol eller Häradsrätt men sjelfva ägodelningen af Ägodelningsrätt; att fastställelsen ej får äga rum förr än rågången blifvit bestämd antingen genom laga kraftvunnen dom eller landtmätares i vissa fall meddelade och i behörig ordning laga kraftvunna utlåtande, eller ock genom delägarenas godkända och underskrifna förening; och att den rågång, som skall fastställas, bör hafva varit till delägarenas närmare kännedom förut å marken utstakad, och i protocoll omständligen beskrifven.

En vigtig fråga, som ännu återstår att besvara, är den: Hvad bevisa dessa handlingar, och alla deri beskrifna och stadfästade gränsmärken? Man skulle tycka, att denna fråga är så enkel och lätt, att någon undersökning derom ej behöfdes; men dagliga erfarenheten visar, att begreppen derom äro mer än vanligt förvirrade. För att emedlertid rätt fatta frågans vigt och betydelse blir det nödigt upplysa, att i Dalarne och måhända äfven andra nordliga provinser, der en mängd sockenskogar ännu ligga odelade mellan socknarnes jordägare, den samfälliga skogen från uråldriga tider nyttjats sålunda, att hvar af hemmansägarena haft sin särskilda kol­botten, och afverkat närmast liggande skogstrakt, som deraf fått benämningen bottenland, och åtföljt hemmanet från den ena ägaren till den andra; att dessutom stora trakter af sockenskogarne på ett eller annat sätt kommit under Jernbruks eller särskilda jordägares disposition; att dessa

  1. K. Skiftesstadgan den 4 Maj 1827 jemförd med K. Kung. d. 9 Juni 1832.