förbjuda afverkning under en viss dimension, andra åter tillåta fri afverkning, i bägge fallen behöfva nog de grundligt genomgångna skogarna en lång hvilotid. Då hafva sågverksägarne, om de ej, där skogslag saknas, vilja uppmuntra bönderna till en för dem själfva och landet fördärflig skogssköfling, intet annat val än att minska sin årliga produktion och därmed naturligtvis äfven antalet af sina arbetare.
Det är lätt att förutse, hvilket elände däraf skall följa, ty det är sannerligen ej en ringa del af Norrlands befolkning, som ha sitt uppehälle genom trävaruindustrien. Äfven med hänsyn till en stor del af den norrländska arbetarbefolkningens vara eller icke vara är det således af största vikt, att utsyningstvånget i de vanliga lappmarksskogarna upphäfves, och därigenom, som ofvan påpekats, jämn tillförsel af moget råmaterial beredes sågverken.
Om vi sammanfatta, hvad vi angående den första punkten af hufvudvillkoren för de vanliga skogarnas rationella vård i Norrland hafva haft att motivera såsom önskvärdt, kunna vi uttrycka det sålunda:
att, under förutsättning af stadgande om speciell vård och utstämpling genom officiell myndighet för afverkning inom de s. k. skyddsskogarna och af upphäfvande af utstämplingstvånget i lappmarkerna, det för de vanliga skogarna inom hela Norrland, så väl i kusttrakterna och inlandet som inom lappmarkssocknarna, måtte stadgas, att afverkningen ej får sträcka sig längre ned än till och med träd, som nått mognadsdimensionen, denna dimension bestämd något olika för de olika länen, t. ex.
