världen sådant måtte beveka eller tvinga. Han roade sig en gång i lek med några af sin Far-Broders håf-män, och thärvid kastade råcken öfver hufvudet på en af them, som het ÅKE. När thenne således ej kunde se, men råkade, troligen af förseende, att stöta Prinsen med ett drickeshorn för näsan; blef han thärigenom så uppretad, att han strax slog ÅKE ihjäl. Thet var långt ifrån, att han skulle visa ånger öfver sin hastiga gärning, och söka att blidka, som tillbörligt och vanligt vore, ÅKES slägtingar; utan mente han fast snarare, att ÅKE så vål hade förtjent döden, thet han ingalunda borde gifva någon mans bot till hans Fränder. Antingen nu Konungen thärföre sjelf förnögde them [1] eller han omsider, för att ej villja synas hafva ett nedrigt afseende på böterna, lät sig så vida beqväma, att han lämnade them til Konungen sin Far-Broder [2] som hade at förnöja then dödas Fränder thet bästa han gitte och ville; kan väl ej säjas, men thet är visst, att för sin del frågade han sjelf icke thet ringaste thärefter.
