öron åt en yr ynglings otidiga lystnad, mindre dela med honom sin Krona. Men thet måtte äntå varit något, som smickrat STYRBJÖRN i thes afsigt. Ehuru Konung ERIK var väl allmänt ällskad för sin milldhet och andra goda egenskaper, samt vördad för sin tapperhet och stora bedrifter; fants dock något i hans Regemente, som hatades, åtminstone som ej var utan knorr och missnöje. Ty utom thet, att han till en tid styrdes af egennyttiga gunstlingar [1] som på hans räkning dårade menigheten med tusend illgrep; hade han äfven infört vissa lädungar, som besvärade öfver vanligheten, några lagar, som ej tycktes infalla med rättvisan och billigheten [2], STYRBJÖRN drog sig ifrån thet Kongeliga bordet i UPSALA, och satte sig på sin afledne Faders grafhög. Thärigenom tänkte han ärindra follket om sin rättighet, och beveka theras sinnen till sin hjälp. En sed, som i Hedendommen var brukelig, och hvarigenom man antingen
